Jag orkar inte skriva om bajstävlingen, och inte heller om att det gick asbra idag när jag red bara för att reta upp mig ännu lite till och för att ännu mer få mig att vilja skänka hästen till bättre behövande. Ibland. Oftast inte, men jag tror helt ärligt att om det inte varit för talangsatsningen hade jag nog gett upp här och nu. Men sånt är livet, det är inte lätt när det är svårt. Och det lär det väl aldrig bli heller antar jag, men jag tror iallafall att jag har världens finaste vänner och senast idag tänkte jag på att mitt liv är jävligt bra trots allt. Det är verkligen synd att klaga, även om jag är jävligt busig som nyss tog ett glas juice ur frukostkylen.


 Är vi inte jävligt fantastiska?