Jag var ju och tränade för Mimmi i veckan och innan träningen hade jag sagt till en kompis att "jag tyckte det skulle bi så roligt för det känns som om vi har utvecklats sen sist vi var där". Så in i ridhuset red jag och visade upp min fina häst, framridningen gjorde han bra. Vi red på volt och jobbade mha. utåtställning med att få tag på ytterbakbenet. Ganska okej, men så fort jag får tag på ytterbakbenet så slutar han trava. Alltså inte slutar trava som i att börja skritta utan slutar trava som i att tappar all gång och takten. Jag är väldigt noggran med att inte använda mina sporrar för mkt då jag tidigare har kommit på mig själv att göra det, så mestadels anväder jag mina sporrar sällan men ordentligt. Och denna metod har fungerat för att få både Ligamo och Marino mer känsliga för skänklarna men nu i det senaste så har Ligamo blivit lite seg. Inte seg som i dålig bjudning (eller kanske lite) utan seg som i seg för skänkeln och allmänt osmmarbetvillig.

När framridningsövningen var klart tänkte jag " det gick kanske inte som jag hade trott, men jag är väl nöjd". Sammtidigt kommer Mimmi fram till mig och beskriver min utveckling från förra gången till denna ungefär såhär;

Hoppas alla fattar min finfina paintteckning, om ni inte gör det så betyder det att hon tyckte att vi (Ligamo) hade blivit väldigt mkt sämre. Under senare övningar fick vi kommentarer som "du får ta det för vad det är" eller "kräv inte mer av honom idag". Det är verkligen inte roligt att höra. Förra träningen övade vi seriebyten och skolpiruetter, denna gången fick vi sämsta kritiken ever i typ helt vanlig arbetstrav/-galopp. Men Mimmi var ganska säker på att han inte var sjuk eller skadad utan att det berodde på att han behövde vila. Så nu står Ligamo inför 3 veckors box-/hagvila mitt i alla allsvenskor och mamma är överlyckig över att jag inte kommer kunna starta omg I i div II hoppning.

Fast han ser ut att trivas ganska bra med lite vila faktiskt!