Som ni kanske har märkt så är jag inte ett jättestort fan av hoppnng, det beror största delen på att jag är rädd. Fast rädslan har kommit med Ligamo eftersom han ser vartenda hinder han rids emot som en stor hög med morötter eller ngt annat som han är väldigt angelägen att komma fram till fort (skitfort). Men ibland så kommer han helt på egen hand fram till att morötterna kanske inte ser så frestande ut iallafall och då spriger han inte, inte alls. Då bara stannar han oh tycker själv att han har all rätt i världen att stå flera meter framför morötterna och bara glo. Han är med andra ord en väldigt dålig lyssnare, mkt bättre görare. Om han får göra precis som han vill dvs. 

Detta blandat med min feghet har lett till, ja. Inte hoppning iaf. Dessutom tror jag min mamma är ett stort element i min dressyrinriktning. Hon är fegisarnas fegis.