För vet ni vad som ska ske? Jag ska minsann tävla!
WOW, tänker ni då. Eller? nej, kanske inte. Men det roliga i hela grejen är att jag ska tävla HOPPNING. Jag driver inte, helt sanning till etthundra procent. Jag har tillochmed hopptränat och det gick bra, jag är näst intill i chocktillstånd. Jag som trodde jag kände mig själv?

Tydligen inte. Men en sak som jag vet är att det kommer gå bra på lördag på tävlingen, jag känner det. Hjälpen jag fick på träningen igår var verkligen guldvärd. Alla saker hade jag hört innan från Christoffer som jag tränade för tidigare och jag visste om allt det hon berättade för mig, men just att verkligen få göra det och testa sig fram tills jag hittade känslan jag var ute efter var jättegivande. Det enda jag ska tänka på inne på banan är egentligen ett inte sitta och hålla i honom, det blir ju lätt så när han suger så himla mycket mot hinderna och dessutom när jag är så rädd att magen håller på att vrida sig totalt under hela ritten. Men jag ska rida på mer fart och mindre tanke. Fy i helsike vad bekvämt det låter, jag kanske av ren lathet dissar dressyren?

Fast det lär väl aldrig hända, det finns liksom ingen logik i det. Jag vill och tänker bli megabra och är inte direkt jättebra när det gäller något som har med hoppning att göra. Abslout inte att rida rundor i hoppsadlar iallafall. Därför är hoppryttare inget hållbart koncept för mig känner jag...





Glory days, jag har minsann haft en lagom framgångrik karriär inom detta område
...en gång i tiden