Annika Westerberg - så galet bra tränare. Jag är verkligen bara nöjd med hennes träning, ingen minus överhuvudtaget. Hennes sett att tänka var så logiskt att jag nästan skämdes över att jag inte tänkt som henne alltid. Dock gick Ligamo inte jättebra, men jag tillät mig själv att släppa lite och verkligen bara känna in ridningen. Stundtals blev jag väldigt instabil bara för att jag inte riktuígt visste vad jag skulle göra men det känns som att detta är en långsiktigt lösning, efter ett tag med denna ridningen kommer det bli riktigt, riktigt bra. Vi jobbade jättemycket med rakriktning och bakbensdriv, precis som det ska vara. Kändes lite ovant att vara så jäkla försiktigt, jag brukar rida lite mer.. eh, ja? vad ska jag säga.. Brutalt? Kanske inte helt rätt, men denna ridningen var olik så som jag själv brukar rida. Men ändå var det exakt samma mål med den, en känslig häst.

Träningen igår gick bra, inte jättebra.heheh Inte dåligt. Bra, helt enkelt. Ligamo var fruktansvärt trött efter en utmattande vecka med tävling och flytt hit och dit, så han gjorde verkligen sitt yttersta och det märktes. Hackandet i bettet fanns nästan inte alls där och han tappade inte takten på samma sätt som han kunnat göra tidigare så jag kan inte vara annat än nöjd. Jag fick många användbara tips av Susanne och jag tror att efter denna tiden kan hela alltet bli riktigt riktigt bra. Hon sa inte så mycket exakt vad hon tyckte men hon verkade inte helt misshöhöhönöjd och jag själv är väl lite halvnöjd med min insats. Jag var jättenmohahahervös och det speglades, såklart, i min ridning. Först och främst märktes det genom att jag "fick tillbaka" de problem jag har haft innan. Bl.a. att jag lägger handen och blir stum i den, sen blir jag väldigt mesig i ridningen. Ingen power alls överhuvudtaget, men det släppte faktist lite sen mot slutet så jag antar att det berodde på nervositet.

Det bästa tipset jag fick angick ryggning. Mina och Ligamos ryggningar blir ofta spända och segdragna, han vill inte släppa efter i nacken och hela ryggningen blir ganska motvillig. Susanne tyckte att jag skulle rida med mer energi bakåt, typ. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men hon sa att man är alltid så noggran med att det ska vara rätt energi och bjudning i ridningen frammåt och sen när det kommer till ryggning blir det ofta lojt. Man måste tänka att hästen verkligen ska trampa på flitigt bakåt och för att göra det krävs mer bestämda hjälper, då främst skänklar. Och när skänklarna inverkar mer bestämt och tydligare kommer troligtvis spännigarna i nacken släppa, eller åtmindstonde minska. Hon tyckte att jag överlag skulle rida med mer bestämda hjälper, inte hårdare men tydligare. Så att jag inte skapar förvirring och otydlighet hos Ligamo. Användbart är bara förnamnet, verkligen något att ha i baktanke under all ridning.


Susanne & Flyingehingsten Belamour

Imorgon är min sista dag i livet och jag funderar lite över vad jag ska ha på mig, jag vill du dö med stil. Okej, det är ju i och för sig inte sant, men jag funderar helt ärligt på vad jag ska ha på mig imorgon. Men det är på grund av att det är min första hopptävling på ett ganska bra tag och jag vet inte hur man klär sig till en sån...

Med tanke på att jag har ganska få besökare och att tävlingen är imorgon antar jag att det inte är lönt att fråga hur alla andra brukar klä sig. Jag själv är så pass uppdaterad att jag vet att på högre nivå har de alltid kavaj och hela köret men känns det inte som att det är lite att ta i? Det är ju inte VM direkt. Sen är det ingen höjdare att rida rundor i både kavaj och skyddsväst, man blir något osmidig. Precis som att det inte räcker man att sätta på sig den fruktade korsetttvångströjan utan kavaj under. Nej usch och fy, det är inte okej. Fet diss för att vara bloggkorrekt.
Förmodligen kommer det sluta med att jag inte hittar något annat och får ta kavajen i vilket fall som helst, men så ska vi inte tänka nu. Man måste tänka frammåt förstår ni, för mig innebär det att jag för stunden bör leta efter en tröja som jag kan ha istället för kavajen. Det gör jag såklart inte. Otippat!
En sak som är säkert är iallafall att jag ska ha vita byxor, det tycker jag man har närman tävlar. Oavsett vad det är för tävling. Samma sak med skjorta och handskar, det är inte okej att tävla utan handskar!! (MARIA!!!!)

Nästa problem är manen, knoppar eller inte? Troligvis blir det inte. Inte för någon annan anledning än att jag inte kommer orka och förmodligen kommer jag inte ha tid heller. Ett problem löst iallafall ;) Men inte ska vi ta ut någon seger i förskott för den sakens skull för det återstår ändå att ta sig runt banan och komma levande genom mål, det är nog det jag prioriterar mest. Bortsett från att ha utrusting och kläder som matchar...

 Vår förra och första hopptävling tillsammans

För vet ni vad som ska ske? Jag ska minsann tävla!
WOW, tänker ni då. Eller? nej, kanske inte. Men det roliga i hela grejen är att jag ska tävla HOPPNING. Jag driver inte, helt sanning till etthundra procent. Jag har tillochmed hopptränat och det gick bra, jag är näst intill i chocktillstånd. Jag som trodde jag kände mig själv?

Tydligen inte. Men en sak som jag vet är att det kommer gå bra på lördag på tävlingen, jag känner det. Hjälpen jag fick på träningen igår var verkligen guldvärd. Alla saker hade jag hört innan från Christoffer som jag tränade för tidigare och jag visste om allt det hon berättade för mig, men just att verkligen få göra det och testa sig fram tills jag hittade känslan jag var ute efter var jättegivande. Det enda jag ska tänka på inne på banan är egentligen ett inte sitta och hålla i honom, det blir ju lätt så när han suger så himla mycket mot hinderna och dessutom när jag är så rädd att magen håller på att vrida sig totalt under hela ritten. Men jag ska rida på mer fart och mindre tanke. Fy i helsike vad bekvämt det låter, jag kanske av ren lathet dissar dressyren?

Fast det lär väl aldrig hända, det finns liksom ingen logik i det. Jag vill och tänker bli megabra och är inte direkt jättebra när det gäller något som har med hoppning att göra. Abslout inte att rida rundor i hoppsadlar iallafall. Därför är hoppryttare inget hållbart koncept för mig känner jag...





Glory days, jag har minsann haft en lagom framgångrik karriär inom detta område
...en gång i tiden

 Bild från förra omgången av DM som gick i Vellinge.

Färs & Frosta ryttartalang, helt klart mitt nästa kortsiktiga mål. Nu ska vi tagga och träna gumpen av både mig & Ligamo och sen får vi se hur det går. Läs mer HÄR. Dessutom har vårt lag gått vidare i lag-DM och det är inte att förglömma, det måste finslipas även till det. Sen kan det ju vara värt att nämna att på ridlektionen idag kändes det som att jag kunde klara av att tänka mer på det jag bestämde mig för och jag längde stigläderna ett hål fast det egentligen kändes bra. Och tro det eller ej men det gick apbra, jag är nöjd med dagens lektion och jag är SÅ på väg åt rätt håll just nu. Damn, mitt liv leker. Nästan iaf...

Efter sina ritter igår tror jag att alla var ganska nöjda till mans,  alla gjorde så gott dom kunde och det är det som är det viktiga. Rent lagmässigt hamnade vi sist är jag ganska säker på, dels för att vi inte fick ihop några superpoäng och dels för att de andra var duktiga. Men jag måste få säga att även om mina poäng var åt skogen känner jag mig mest bara nöjd med min insats i det programet, det var absolut mer power i Ligamo än någonsin på en tävling och jag blev inte alls inaktiv på samma sätt som jag blivit innan. På så sätt har vi gjort ett jätteframsteg sedan senaste tävlingen, men det är egentligen just det som stör mig. Jag hamnade på dryga 57% igår och ändå kändes det så bra, det var att han hamnar bakom lodplan och i undertempo i galoppen, visar dålig skritt och slutligen att han inte är tillräckligt framme till bettet som sänker det mesta. Precis som vanligt. Vi ska kämpa på och inte släppa efter eller ge upp nu, men jag kan tycka att nu har han utvecklats så pass mycket och jag är så pass mycket starkare i min ridning och gör allt det där som alla har sagt fattas för att han ska hitta det rätta stödet. Ändå är det samma skit som kommer tillbaka till oss varenda tävling och procenten är lika dåliga varje gång. Jag ska uppriktigt och ärligt säga att jag tycker det är riktigt tråkigt att varje tävling behöva komma hem och känna "jag är faktiskt nöjd trots att jag fick kassa procent".

Men jag får väl acceptera det ett tag till och tillslut kanske det lossnar, jag hade tyckt att det hade varit skönt att kunna få en LA som både känns bra och som ger hyffsat resultat innan jag kastar mig in i Msv men nu struntar jag i det. Nu ska jag prova att starta MsvC:2an den 4e september i Sösdala, och denna gången tänker jag inte banga ur och bli feg. Nu vet jag att jag kan klara det och jag har Mimmi bakom mig i det beslutet så nu är det go nuts som gäller. Dessutom innebär det att jag hinner debutera innan jag fyller 16, (bara som en liten parentes)

Bilder och eventuellt filmen från igår kommer senare idag eller imorgon för just nu sitter jag vid vår stora stationära dator och jag vill inte tömma kameran på den. Så jag lägger in bilderna på in egen dator sen ikväll när jag landat på internatet och så får vi se hur långt jag hinner och orkar.



Min supporterklubb i Trolleholm där jag egentligen skulle ha debuterat

Jag insåg nyss att jag inte skrivit något alls om hur det gick i Vetlanda och det kanske kan vara något som är av intresse tänkte jag? Om det nu inte skulle vara det så skriver jag om det iaf.

När vi kom dit så red jag honom i ridhuset en liten sväng och han var superfin, han gick verkligen frammåt och lyssnade jättefint. Redan där kändes det som att kommande tävlingar skulle gå bättre än mina tidigare förväntningar och jag hade en jättebra känsla när jag satt upp morgonen efter och skulle rida en LB:1a. Eftersom det bara var LB så var det väl i denna klassen jag förväntade mig lite resultat kan man säga, men tji fick jag. 59 förlåt fucking %! Det händer inte, inte 59% i LB:1. Det är ju egentligen inget dåligt resultat, om man har tävlat en eller två gånger inte femhundratrettiotvåtusen! Just då ville jag mest åka hem och lämna kvar Marino, eller åtminstonde släppa av honom på hemvägen.

Dag två innebar en LA:1a en LA:4a och dessutom utställning. Inför LA:1an, eller egentligen dagen innan, fick jag ett tips om att jag skulle släppa sitsen lite. Jag samlar upp och håller för mycket med sitsen och så klarar Marino inte riktigt av att hålla samlingen så han släpper allt och trippar fram så otroligt långsamt. Och när han väl hamnat i det så är det jättesvårt att mitt i programet komma ur det. Jag red hela denna dagens första program och tänkte på det hela tiden och det gick verkligen så sjukt bra! Jag tror aldrig han har gjort ett bättre LA:1 program och han gick betydligt mer frammåt än vad han gjorde dagen innan. Som att det inte räckte att han kändes jättefin så blev tillochmed resultatet bra, 65,26%. Jag kunde inte vara nöjdare än vad jag är med den klassen, blev sexa med fjorton starter och fyra placeringar. Kanon!

LA:4an kändes också bra, han gick hyfsat frammåt och gjorde vad han skulle. I galoppen var han lite mer bakåtsträvande och både mellan- och ökad galopp gick ganska dåligt, sen kröp han bakom lodplan lite i den samlade. Men värre än så var det inte. Därför blev jag väldigt konfunderad och faktiskt tillochmed irriterad när jag fick 56%. Till en början var det ingen fara, jag var ändå så himla nöjd med både min och Marinos insats att jag inte brydde mig. Men sen kollade jag på filmen minst femtioåtta gånger och det var verkligen inte värt 56% om man frågar mig. Så låg procent innebär att ritten inte var godkänd, och det var den! Det han jag faktiskt mage att kunna säga om mig själv.

Det första Marino gör när han kommer nära domaren under utställningen är att kasta sig bakom med utspärrade näsborrar, han böev verkligen jätterädd. Ingen bra början alls kändes det som. Men sen flöt det på ganska bra, han var väldigtväldigt markbunden i traven men jag tror att det berodde på att han var trött för vi han knappt få tillbaka andan sen vi kommit ut från LA:4an innan vi skulle in i ringen. Men i vilket fall som helst blev han belönad med silver och 39p. Det inte inte dåligt alls, och dessutom sa domaren att "ponnyn visas i för högt hull för att få den blankaste medaljen för dagen". Det betyder alltså att han var nära ett guld, bara lite för fet. Det är ju bagateller! Här i denna klassen fick jag ett uppvisarpris för att domaren tyckte jag jag gjorde det på ett bra sätt och det var verkligen pricken över i:et som gjorde hela denna dagen så galet bra. Att tävlingen kändes så bra är såklart jätteskönt om det nu skulle visa sig vara den sista och det känns som att jag skulle klara av att deala med att det är det även om det är precis tvärt emot vad jag egentligen vill. Men inte blir det lättare nu:

Postat av: molle
fy fan va fin han är julia!!!!
Nu satsar du fan på Marino!
Du kan inte säga att detta är är din sista tävling på honom,du är ju lika lång i morgon med;)
Ponnytiden kommer aldrig tillbaka

Jävla Molle, sluta göra mitt liv jobbigt! ;P

Nej, jag är inte kobent. Det har jag aldrig varit heller!

  
Uppladdning precis som den ska vara, Vitamin Well!


Det fanns en bild från hela första dagen i tävlingsväg som var okej, det var denna.
Säger det er något?

  
Otroligt nog hade vi inga planer på kadrilj, det bara blev såhär ;)


Lite misstänkt, men han är väl helt enkelt bara inte van vid att få rosetter

  
Jag kan ju faktiskt inte hjälpa att jag har världens sötaste ponny, men förlåt då!

Jag sa ju att uppdateringen skulle suga, jag ljuger aldrig. Men gud i himmelen vad jag har haft att göra, jobba, träna, jobba, packa ovsosv. Jag går inte in på min campingtrip och allt det där, låt oss hålla oss på hästspåret nu. Men jag kan iaf säga att det är inte lätt för något att hålla måttet när det är Falsterbo som har satt standarden. Hästspåret innebär träningen i onsdags och den pratar jag gärna om, det gick kanonbra!

Det va väldigt mycket galopp och tillslut blev det faktiskt ganska bra med tanke på den galoppen Ligamo ligger inne med, den har en tendens att bli lite fyrtaktig när den har lust. Och det, mina vänner, är ganska ofta. I stort sett alltid när jag rider står jag alltid upp i fältsits i början av galoppen och har honom väldigt låg i nacken, och jag tror att det hjälper lite för att släppa spänningar och annat oönskat som gör hans dåliga galopp ännu sämre. Det gjorde vi även nu på träningen och sen den klassiska volten att göra mindre och större för att han ska sätta sig på baken i den lilla volten. Vi gjorde även början till små piruetter i form av 90gradiga bakdelsvändningar och skolpiruetter, han lyssnade på att sätt som han inte gjort särskillt många gånger. Det var riktigt härligt att sitta på honom många ögonblick just i de övningarna, jag kunde känna att han jobbade under sig på ett betydligt bättre sätt än vanligtvis och han var otroligt uppmärksam. Att vi började träningen med detta gjorde också att han var mycket mer med på min ytterskänkel resten av timmen och det är till väldigt stor hjälp med tanke på att hans största problem brukade, och kan fortfarande ibalnd, vara att han inte jobbar på tillräckligt bakifrån och tappar stödet och balansen i ytter.

I traven var han nästan lite stressad från början, men jag tror att det är mycket mitt fel. Jag blir överilad, som Mimmi säger, och är så rädd att jag ska få avdrag för undertempo. Kan man kalla det arbetsskadad från ponnytiden? Men efter ett tag så släppte tillochmed detta, jag kunde känna att han tog mina halvhalter bara när jag spände till magmusklerna. Problemet är bara att när han blir så uppmärksam bakåt så är det svårt att få honom att kicka till frammåt, men det kommer. Han gjorde någon fin sluta åt höger där också när jag fick grepp om takten, riktigt kul!

På slutet började vi lite smått med byten i varfjärde, det var en utmaning kan jag säga. Det gick bra en gång när jag kom i förvänd galopp på diagonalen, då gjorde han fina byten och i rätt takt. Men sen gick det utför, haha! Eller det gjorde det inte, men han blev så galet övertaggad att han bara satte sig i bettet sen gjorde han lite vad han själv kände för och svängde lite vart han ville. Han gjorde inga taktmässiga seriebyter om man säger så, men fina byten gjorde han iaf xP

Nästa gång ska vi börja trampa honom lite, det ska bli riktigt kul. Fram tills dess är det bakdelsvändningarna i galopp, leka rundor lite med bytena och att hamna på rätt sittben direkt som jag ska pilla med hemma.

Jag var ju, som sagt, och tävlade igår. Det gick verkligen jättebra rent tävlingsmässigt, eller vad jag ska säga. Resultat- och poängmässigt var det väl inte kanon, men absolut godkänt med råge. Jag har varit väldigt nervös inför denna tävlingen, mest eftersom det var ponny. Jag är verkligen alldeles för lång och mitt självförtroende sjunker bara tanken på att åka på ponnytävling. Men för Marinos skull så vill jag göra det, han behöver komma ut och tävla dressyr om vi ska sälja honom och Lina vill inte. Hon har inte heller den rutinen som jag har och kan därför inte ge Marino lika mycket. Detta var en lokal tävling bara och jag startade LB:1 & LA:1, väldigt mycket pga detta fick jag en enorm prestationsångest. När jag senast tävlade Marino, om man bortser från allsvenskan, var vi ute på regionala LA:1, LA:2 & LA:4, därför kändes det som att jag var tvungen att prestera jättebra nu i dessa "låga" klasserna. Allt förstärks även av att jag är så pass lång som jag är eftersom det, om det går dåligt, känns lite som "varför lägger du inte av?". Förstår ni vad jag menar?

Men igår slapp jag den hemska känslan och vet ni vad jag gjorde? Jag gick och vann båda klasserna! Jag kan knappt fatta det själv, jag har aldrig varit någon rosettplockare överhuvudtaget. Mina placeringar är inte många, utan jag har snarare mätt min framgång i personliga mått. Men nu helt plötsligt får jag, inte bara en, utan två och inte bara placeringar, utan vinster, på samma tävling. Helt galet. Jag tror faktiskt att det är min första placering i LA, jag var rysligt nära i Flyinge i höstas men nära skjuter ingen hare.

Så jag åkte hem ett rosa hårnät och ett finfint ländtäcke rikare, stolt & överlycklig dessutom. En sak som värmer riktigt fint är att jag fick en 8:a på sitsen i LB:n och ännu mer värmer det att det på prptokollet från LA:n stod "prydligt ekipage". Just att det stod ekipage går inte ens att beskriva så bra det känns, han får ofta "snygg ponny" osv. Men att få beröm som ekipage är nog bland det bästa som kan hända.