Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv klarat av att hålla ett nyårslöfte och jag tror faktiskt att jag ska strunta i det helt i år. Det känns bara fruktansvärt dumt att ge sig själv anledningar att känna sig 7kligt misslyckad, fullständigt meningslöst! Att inte äta godis, till exempel, är HELT omöjligt. Man kanske klarar det i två veckor. På sin höjd. Sen faller man tillbaka och då har man både misslyckats med sin utmanig och blir troligtvis fet. Icke bra!
Så något godislöfte tänker jag inte ge mig på, men jag har bestämt mig för en sak som jag ska hålla nu hela året..
-Varje månad ska jag har något att längta efter, något apspaceat som händer som gör att tiden kommer gå f1 fort. Redan nu har jag saker att se fram emot ända fram tills sommarlovet och jag känner på mig att det kommer bli så fruktansvärt jäkla bra att jag nästan dör av lycka!!!!! 

      

JANUARI: Maria kommer ner. Josefin 17.

FEBRUARI: Göteborg Hore Show.

MARS: 18 årsfest för min kusin (WHAAT? när hände detta?!). Ellekari 17.

APRIL: Åka upp till Maria på Påsklovet. Elvira 17.

MAJ: Maria 18. S!esta.

JUNI: Sommarlov helt enkelt.

Det blev lite mycket Maria där kände jag, men det blir säkert bra ändå. hehe

 vem vill inte?

Pratde myss med Pappa om morgondagen, vi har introdag med skolan och ska gå en jävla bit sen slutar vi dagen i Torna Hällestad. Inse att man måste göra ett bussbyte bara för att komma till Lund från den lilla hålan, precis som Flyinge men det behöver vi inte anmärka. Problemet är ju att jag ska hem imorgon och måste ha med mig massa grejor , bland annat en fet resväska eftersom vi åker till Turkland på onsdag. Jag är inte jättesugen på att ta den på bussen pluss en massa annat skit. Så Farmor & Farfar kommer och hämtar mig här i Flyinge.

När pappa ringde och sa det kom jag att tänka på att de gör verkligen det mesta för mig, mitt schema hade inte gått ihop om inte de hade funnits. Jag anser att varenda människa förtjänar en stycke Julias Farmor & Farfar här i livet, det borde vara lag på det. Eller åtmindstonde någon som är nästan lika bra. Jag slår vad om att de skulle göra nästan vad som helst för mig bara för att det betyder mycket för dem och för att de vill. Jag älskar min Farmor & Farfar ♥


Marino & Farfar

Mitt rum är kliniskt, eller undanplockat iallafall, Färs & Frosta ryttartalang-ansökan är färdig och jag är i ett mindre mentalt kontrolerbart tillfälle. Detta mindre kontrolerbara tillfälle är på väg att innebära att jag lovar att när min iPhone är kommen ska jag ha bilder i de flesta inlägg, för just nu är det lite dött på den fronten. Men snart så jävlar i min låda (kapat rakt från Matilda) ska det bli levande, eller iallafall mindre dött.

Nu ska denna stund även innebära att jag tänker säga att ni snart ska bli uppdaterade om min insköpslists som är allt annat än rolig, åtmindstonde ur min plånboks perspektiv...

Jag är exempelvis fruktansvärt stolt över att jag vågade gå igenom hela "korridoren" från stora ridhuset helt själv och sen hela vägen till internatet genom alla äckliga träd fulla med kråkor utan att kissa på mig en enda gång, det kallar jag att uppskatta sina prestationer!

 
Vad gäller denna bilden är jag väldigt stolt över att jag lyckades hoppa så högt efter all skit vi tryckt i oss sekunderna innan, sen är ju inte smajlet attl eka med heller, nu när vi ändå snackar om det.

Nu har jag suttit och ägnat mig åt lite självkritik med hjälp av tre filmer från de senaste filmade tillfällena, två tävlingar och ett vanligt ridpass hemma på banan. Det är jättenyttigt att kolla på filmer för att få reda på hur läget verkligen ligger för oftast känns det inte alltid som det ser ut, ibland är det bättre, ibland inte...
Jag personligen tror många gånger att jag är bättre än vad jag i själva verket är och därför tar det hårt på mig att se på vissa filmer och jag blir uppriktigt sagt så sjukt besviken på min egen prestation efter vissa tävlingar där det ändå gått hyfsat. Men nu tänker jag aldrig i hela mitt liv säga att jag måste inse att jag inte är så bra och göra nya värderingar av min egen förmåga för jag tänker fortsätta ha samma tankar om mig själv och tillslut bli så bra. Jag ska bara använda besvikelsen som sporrning, så det så. Jag ska efter att ha skärpt till mig själv i ALL ridning, inte bara på träningar där folk ser, bli så pass bra att jag ska kunna lägga upp en film utan att behöva kolla igenom den femhundrafyrtioelva gånger för att se om jag ska skämmas eller inte. Det får ta tid, hemskt gärna. Men just nu är jag så fruktansvärt träningsmotiverad och jag tänker utvecklas så det knakar i inanmätet av mitt huvud och i varenda muskel att det inte räcker som hinder, jag tror jag kommer uppnå det snart. Magkänslan you know.






 

Nej, det är inget fel på skärpan på din dator, det är bara kameran som behöver lite tid på sig.

Dessa tre klippen har en större sak mer eller mindre gemensamt, stabilitet. Jag har noll stabilitet i mina hjälper och är mest flackig och ostadig hela tiden, självklart är det inte lätt för hästen att ligga stabilt på något bett eller trampa under sig något märkvärdigt när inte ens ryttaren kan hålla överkroppen rak eller stabilisera upp sitsen ett dugg. Det är verkligen vad jag anser är prio1 för mig som ryttare just nu. Sträcka på ryggen/fram med magen och stabilisera upp alla hjälperna. Sen ska jag, som sagt, testa att länga stigläderna ett hål för att se om tendensen till stolsits kan försvinna. Och den sista av sakerna på min lista är räta på nacken som tenderar att vika sig åt alla möjliga håll i alla möjliga situationer.

Något som var mycket bättre nu senast på tävlingen, alltså tredje klippet, är att jag inte blir så stum i handen. Det hjälpte Mimmi mig med genom att säga att jag ska tänka på att "underhålla bettet". Hela tiden fingra lite i tyglarna så att det inte blir stramt och hårt. Det var, om jag inte minns helt galet, Jan-Ove som sagt det till henne en gång i tiden men vad spelar det för roll. Hon är klok som en bok iaf ;)

Jag fick bara en liten tanke häromdagen när jag läste på mina sporremmar. Det är helt vanliga jävla sporremmar i syntet, inget speciellt alls. Möjligtvis är de lite stabilare än andra syntetremmar jag har haft men dock. Nu är det så att just dessa även ska envisas med att tro att de är lite bättre & lite finare än alla andra genom att vara coola nog att komma från Sprenger. Fancy, tänkte jag. Men fatta vad onödigt! Jag hade kunnat köpa att man införskaffar sig ett par sporremmar från Sprenger och betalar massa pengar för det om de hade varit i läder för att försäkra sig om att de håller, men i syntet? Känns inte det lite otroligt skittramsigt? Dessutom ser man inte ens att de är Sprenger för det står bara HS minilitet på spännena och det är inte ens säkert att alla fattar det. MEGADISS till överdrivna människor med överflödsbehov, det är sånna som dem som sköt Bambis mamma. Utan tvekan.
Känns nästan lite betydelsefullt att säga att jag har fått remmarna och inte köpt dem, jag har alltså inte startat ett nytt dubbelmoralkoncept a la Kissie om det var i de banorna ni började tänka.

Snart börjar jag gymnasiet, alla val är gjorda och intagningarna är klara. Bra/dåligt? Ingen aning. Jag var helt säker på att Entreprenör var SÅ rätt för mig. Men nu känns det väldigt osäkert. Jag har börjat tänka jättemycket på om Flyinge inte hade varit ett bättre val för mig? Det känns som att jag skulle passa in där jättebra och att det skulle ge mig mycket inför framtiden, inte bara utbildningen utan nya och kanske användbara kontaktnät och bekantskaper i hästvärlden. Jag tror faktiskt att jag skulle klara av att sköta både häst och plugg utan mina föräldrar, det känns så just nu.

Men förutom det att jag inte ens vet om jag vill gå där istället är att intagnangarna som sagt redan är gjorda. Och eftersom jag hade Flyinge som andraval är jag inte antagen dit, det är inte heller det lättaste att fixa. Men mamma hänger i luren mest hela tiden och försöker hitta folk som kan berätta möjligheterna. Alla är på semester. Vad är det för trams?! De kan ju inte bara gå och ta semester när jag behöver få tag på dem! Skaffa lite vett och skäms över era handlingar, folk.

Jag är så sjukt irriterad på mig själv över att jag inte kunnat tänka lite längre innan allt är för sent, nu kommer det mest leda till massa skit känns det som. BAJS!



           
           this or that

Förra sommaren bestämde jag mig för att debutera Msv innan jag fyllde 16, det var inget mål utan det var så det skulle vara. Jag fyller 16 i september och eftersom jag redan är anmäld till min första Msv är det ju chillidill.

JAAA, ni läste faktiskt rätt. Den 20e Juni ska jag & Ligamo starta MsvC:2 i Trolleholm. Jag har inte hunnit bli nervös ännu, men jag tror att det beror lite på att det är så mycket med avslutningar osv nu innan att jag inte hinner tänka så långt frammåt. Träningen hemma har gått bra, inte dåligt men inte heller kanon. Bara bra. Men jag tycker faktiskt att bra räcker, han gör skolorna bra, de enkla bytena sitter och övergångarna till de samlade gångarterna är förvånandsvärt snabba. Det vi har haft mest problem med är den ökade traven, i de tidigare programen har det bara ingått mellantrav, mellantraven är inte alls lika klurig att sitta i som den ökade är. Och det är mest där problemet ligger, annars tror jag nog att Ligamo har lättare för den ökade än mellantaven.

Citerat ur TR:
"Trav ska vara tvåtaktig, ren, regelbunden och elastisk.

ARBETSTRAV ska kännetecknas av att hästen rör sig lösgjord och i jämvikt på tygeln med lika steglängd i ett väl avvägt och ganska friskt tempo. Hästens form anpassas efter dess utbildningsståndpunkt. Denna form av trav ligger mellan samlad och mellantrav i vilken en häst som ännu ej utbildats i samling, ska visa en väl balanserad och aktiv trav med framåtbjudning och engagerat bakbensarbete.

MELLANTRAV ligger mellan arbets- och ökad trav men är till sin karaktär "rundare" än den ökade traven. Hästen ska röra sig med ökat påskjut från bakbenen och i något livligare tempo än i arbetstrav samt med en moderat ökning av steglängden. Ryttaren ska tillåta hästen att föra nosen något längre framför lodplanet än i arbets- och samlad trav.

ÖKAD TRAV ska kännetecknas av att hästen med liksidig steglängd, där de diagonala benparens skenor är parallella, ökar sin steglängd så mycket som möjligt så att den med ett tydligt övertramp vinner mer mark. Detta åstadkoms genom kraftigare påskjut från bakbenen. Hästen ska förbli på tygeln men ska, utan att "luta sig" mot bettet visa en något längre och friare form. Genom god bogfrihet ska framhoven sättas i marken på den punkt, mot vilken den är på väg i stegets längsta moment. Ökad trav ska vara balanserad, rytmisk och fri från spänning."

Som ni kanske kan förstå, och kanske tillochmed vet av egna erfarenheter, är den ökade traven betydligt kämpigare för ryttaren att sitta ner i. Hästens rygg- & bakbensaktivitet bör vara så otroligt hög och om man inte lyckas åstadkomma detta till yttersta grad, alltså att hästen enbart länger på stegen utan att ha det rätta trycket från bakbenen och i ryggen, försvåras det hela ytterligare. En häst som inte jobbar upp med ryggen är näst intill omöjlig att sitta på även för den mest erfarna ryttaren med magrutor som ett mosaikgolv. Detta är problemet för oss och det grundar sig i att jag inte vågar trycka på och bra med bakbenen tillräckligt. Då får han inte med sig bakbenen alls och ryggen är inte i den position den borde, detta gör det otroligt svårt för mig att sitta prydligt eller huvudtaget. Sen träder fegheten fram och när man inte sitter helt hundra trycker man inte på mer, av logiska själ. Logik suger! Det enklaste hade varit att våga samla in bakbenen mer och få upp ryggen på honom och det hade gjort det lättare för mig att sitta, men det är enklare sagt än gjort kan jag lova. Åt detta tänker jag inte göra allt för mycket eller lägga ner allt för mycket energi inför tävlingen, det är en sån sak som helt plötsligt bara finns där. Men det tar sin lilla tid och jag tror verkligen inte att det går att tvinga fram. Det är bara träna, träna, träna som gäller.

ökad trav

för att tävla dressyr så är du precis lagom! du kommer åt honom väldigt bra med dina ben! var stolt istället för att skämmas :)

Anonym om ponny(!)tävling:

Superduper grattis julia!
Du ser inte alls för lång ut för Marino!:)
Ni e jättefina ihop!

Vad gör det att man inte får så många kommentarer när de man får ser ut såhär? Det känns så otroligt bra att höra någon (två t.o.m) vilt främmande människa säga såhär. Jag vet att jag är i absolut längsta laget, men helt plötsligt blir jag typ tre decimeter kortare bara av att någon skriver något sånt här. Finns inte så mycket mer att säga, just nu är jag hög på livet av massor av olika anledningar (dels detta). Tack! ♥

Vi kör en liten gåta; kolla bilden och fundera ut vilket humör jag ser ur att vara på och vilka känslor och tankar jag har i mitt huvud, sen tänker du på exakt det ett litet tag. När det sitter nästan inpräntat i huvudet vänder du på allt det du tänker på till precis motsatsen. Så är det nu typ.


Fy, vad jag är irriterad. Denna veckan har inte varit på min sida alls, varken i skolan, i stallet eller någon annan stans heller.

Ridmässigt har Ligamo varit så jäkla fin den senaste tiden, därför kommer min tävlingsdebut för detta året vara nu i helgen. Men denna veckan har gått så sjukt kasst, nästa tillbaka till i vintras när han sprang runt och vickade på huvudet i takt till sina steg. Antingen beror det på att jag börjat bli nervös och ändrat min ridning den senaste veckan eller så är det någon annan halvtråkig anledning. Men jag kan verkligen inte känna av att jag är eller har varit nervös inför denna tävlingen därför får jag inte riktigt ihop pusslet. Å andra sidan så finns det inte så mycket jag kan göra nu åt den saken ändå så det är väl bara att förtränga och leva vidare som om det har gått hur bra som helst dessa dagarna. Om inte annat så får jag väl se till att ha en snygg och välputsad häst så det kan vara bra på någon punkt.

I skolan har det hänt en sak angående nationella proven som egentligen inte angår mig jättemycket, samtidigt som jag är väldigt involverad. Tyvärr kan jag inte skriva om det här, men det räcker för er att veta att det är lite komplicerat och att det kan påverka mig till att bli på lite taskigt humör. Så om jag verkar nerdeppad eller sur på ngt sätt kan det bero på detta.

Slutligen har jag varit och spelat match nu precis och det gick verkligen (ursäkta mitt ordval) åt helvete, visserligen vann vi med 3-2 men min personliga insatts var verkligen inget att hänga i granen. Fölåt mig för att jag snackar massa fotboll nu, men jag måste få prata ut lite ;) Jag spelade anfallare på högerkanten och teoretiskt sett borde det vara perfekt för mig, men uppenbarligen var inte inte teori och praktik sammarbetsvilliga idag. Jag blev utbytt efter första halvlek vilket jag aldrig brukar bli, sen fick jag spela de sista 10 minuterna med. Det betyder att jag hade sammanlagt speltid på ungefär 55 minuter. Jag brukar ligga på ca 85 minuter och pausen är i stort sett alltid på egen vilja. Sjukt irriterande!

Nu fattas det väl bara att hela tävlingen blir katastrof, sen jäklar i det är min vecka fulländad. JAG LÄNGTADR REDAN, verkligen!(sarkasmen flödar)

  

Nejmen, VA?! En blogg! Det hade jag nästan helt förträngt. Det har gått nästan en månad och ändå har inte alla läsare försvunnit, det är ni faktiskt beundransvärda för. Om det är någon som undrar varför det har blivit såhär så är jag tyvärr oförmögen att svara på det, jag har ingen aning. Veckorna går och helt plötsligt kommer man på att man kanske skulle bloggat? Men istället har man ridit, varit på fester, spelat fotboll & någonstans där mellan klämt in skolan inklusive alla nationella prov.

Nu har jag (för femtionelfte gången) beslutat mig för att börja skriva igen, vi får väl se hur det går denna gången. Anledningen av att jag bara känner för att skita i allt efter ett tag tror jag är att jag får en slags prestationspress från mig själv som är lite halvjobbig att gå och bära på faktiskt. För det första när det gäller tävlingarna; det känns lite som att jag bygger upp en karaktär och ska vara en rakryggad dressyrryttare med superresultat. Jag vet inte hur det uppfattas utåt, men ibland känner jag att jag kanske ger helt fel intryck här på bloggen. Visst vill jag bli toppryttare och allt det där, men vägen dit är enormt lång och jag är inte ens i närheten ännu. "Sikta mot stjärnorna" kan man väl tolka lite som man vill, just nu siktar jag mot Msv och det är väl inte precis stjärnor. Men samtidigt är det ju i grund och botten det jag gör, siktar mot att få bli en av de bästa. Att få rida i Falsterbo, Göteborg och kanske tillochmed utomlands. Det finns så otroligt många "okända" ryttare som är mycket närmre målet än vad jag är, men jag är iaf en bit på vägen.

Alltså vill jag nu att alla(om det nu är några) som har fått den bilden av mig som jag själv tror att jag byggt fram släpper den och försöker hitta en ny... xP 


 VS.

 Trots att fotboll klassas som lagsport & ridsport tvärtom så är fotbollsspelare de mest egoistiska människor du kan träffa

 Bland alla sveriges fotbollsspelare kan jag slå vad om att minst 30% utövar det för att det "hör till" eller för att alla andra gör det. Ridsport utövas nästan full ut av människor för att de älskar det. Dvs att fotboll innehåller sjukt lite kärlek, det närmsta du kommer är förföriska fulla spelare på spelarfesterna

 Tycker en hästmänniska illa om ngn annan säger de ofta det till personen i fråga sen håller de sig undan från varandra, en fotbollsspelare går runt och är fejktrevlig för att tillslut ryka ihop med sitt hatobjekt


Just nu är jag fruktansvärt galen på mitt föredetta fotbollslag, det kanske inte intresserar er särskillt mkt men jag måste skriva av mig lite. Jag började i IFK Simrishamn när jag var 8(?) sen spelade jag där lite framochtillbaka fram tills förra året då jag och de flesta i min ålder som spelade i IFKs damlag tog kontakt med Branteviks IF. Där startade vi ett damlag på bara 13 personer och med min pappa som tränare. Ganska misslyckat kan många tycka men vi hade verkligen kul i jämförelse mot gravallvarliga IFK och trivdes grymt bra allihopa, såklart blev det ingen hemlighet och Skillinge IF tog kontakt med oss och ville samarbeta. Skillinge har nyliget gått upp i div 4 och har inte tillräckligt med folk.

Vårt lag gick med på ett samarbete med Skillinge, men hade lite krav. Det var för det första att det skulle vara på våra villkor, vi spelar för att hålla igång konditionen och för att ha kul. Blev det inte så skulle vi kunna dra oss ur när vi ville. Vi skulle även fortsätta heta Branteviks IF & Skillinge IF och spela med våra gamla matchställ, färger osv. Vad vi fick höra då var det en självklarhet!

Jag har precis kommit hem från mötet som skulle bli starten på vårt samarbete och gissa hur många av våra krav de har lyssnat på? INGET! Nu heter vi Brantevik/ Rörum - Skillinge - FF Österlen, ska helt plötsligt få helt nya tränare och komma tillbaka till det vi ville från när vi bytte bort IFK Simrishamn. Jag är sjukligt besviken och kan nog se det som att min fotbollskarriär är över!