Jag var ju, som sagt, och tävlade igår. Det gick verkligen jättebra rent tävlingsmässigt, eller vad jag ska säga. Resultat- och poängmässigt var det väl inte kanon, men absolut godkänt med råge. Jag har varit väldigt nervös inför denna tävlingen, mest eftersom det var ponny. Jag är verkligen alldeles för lång och mitt självförtroende sjunker bara tanken på att åka på ponnytävling. Men för Marinos skull så vill jag göra det, han behöver komma ut och tävla dressyr om vi ska sälja honom och Lina vill inte. Hon har inte heller den rutinen som jag har och kan därför inte ge Marino lika mycket. Detta var en lokal tävling bara och jag startade LB:1 & LA:1, väldigt mycket pga detta fick jag en enorm prestationsångest. När jag senast tävlade Marino, om man bortser från allsvenskan, var vi ute på regionala LA:1, LA:2 & LA:4, därför kändes det som att jag var tvungen att prestera jättebra nu i dessa "låga" klasserna. Allt förstärks även av att jag är så pass lång som jag är eftersom det, om det går dåligt, känns lite som "varför lägger du inte av?". Förstår ni vad jag menar?

Men igår slapp jag den hemska känslan och vet ni vad jag gjorde? Jag gick och vann båda klasserna! Jag kan knappt fatta det själv, jag har aldrig varit någon rosettplockare överhuvudtaget. Mina placeringar är inte många, utan jag har snarare mätt min framgång i personliga mått. Men nu helt plötsligt får jag, inte bara en, utan två och inte bara placeringar, utan vinster, på samma tävling. Helt galet. Jag tror faktiskt att det är min första placering i LA, jag var rysligt nära i Flyinge i höstas men nära skjuter ingen hare.

Så jag åkte hem ett rosa hårnät och ett finfint ländtäcke rikare, stolt & överlycklig dessutom. En sak som värmer riktigt fint är att jag fick en 8:a på sitsen i LB:n och ännu mer värmer det att det på prptokollet från LA:n stod "prydligt ekipage". Just att det stod ekipage går inte ens att beskriva så bra det känns, han får ofta "snygg ponny" osv. Men att få beröm som ekipage är nog bland det bästa som kan hända.