Har ni någon gång funderat över hur säker man blir på sig själv när man får på sig sina slitna hederliga gamla ridbyxor? Jag kanske är helt ensam med att känna så men jag tycker nästan att det är som en trygghet att tränga på sig ett par ridbyxor, ni får hemskt gärna göra små tecken på att ni lever och att ni har haft samma tankar hur mååååånga gånger som heeelst. Mest för att jag inte ska låta som ett freak.

När jag står på morgonen och ska välja kläder att ha på mig i skolan tar det oftast flera varv framför spegeln och ibland äver ett par ombyten innan jag har bestämt mig för att just det duger att ha på sig. Det är alltid något som felar; benen ser tjocka ut, brösten hamnar på ryggen eftersom BH:n sitter för tight osv osv. Trots att jag går på en skola med bara 75 elever och inte bryr mig ett skvatt om vad de tycker om mitt utseende egentligen blir det ändå på detta vis, och jag tror inte att jag är ensam?

Sen i stallet kom jag att tänka på att "vad bra det hade varit om man hade hittat ett par jeans i ridbyxmodell, att låren går ihop hela vägen eller något annat påhittat trams komplex syns och känns inte alls på samma sätt" Smart som jag är kommer jag sen på att; jeansleggnings då? Sånna har jag flera par och det är exakt samma modell. Varför kan jag aldrig få till den känslan genom sånna? Istället så ogillar jag faktiskt dem pga att de ger motsatt effekt. Då, mha min betygskriteriedränkta hjärna drog jag slutsatsen (som man alltid måste göra för >G) att det inte sitter i modellen på byxorna utan snarare i huvudet på den som bär dem.

Helt plötsligt blir man helt ointresserad av att kläderna inte ska sitta mer än bekvämt, det behöver varken vara snyggt eller matchande. Så länge det inte gör ont så löser sig det mesta. Tänk om man bara kunde få lite av det med sig i vardagslivet? Men samtidigt vill man ju inte bli sunkig, om ni förstår vad jag menar? Jag vill inte vara den ofräscha typen som går i joggingbyxor varje dag, utan snarare den som kan ta på sig kläder jag trivs och känner mig bekväm i. Och kunna göra det utan att bry mig särskillt mycket om att de egentliga magrutorna har helt mystiskt istället bestämt sig för att bli ränder, eller liknande. Dock tror jag inte detta är ett problem jag har eller isf lider särskillt mycket av, men det finns säkert någon som kan ta till sig och använda mina fantastiska slutsatser och tankar... 

                                                                                                                                                                 

UPDATE: Googlade runt och skulle hitta en bra bild på ridbyxor, så råkade jag av en rad olika anledningar komma in på ett forum. Just den tråden där jag hamnade diskuterades fenomenet "ridbyxlår" eller "ridlår". Så om det finns någon gång som vi ryttare inte orkar ta upp diskussionen om att vi kanske åt lite mycket och tränade lite lite under julhelgen och köttbullarna har satt sig på låren så vet vi vad vi ska skylla på! -----> LÄNK