Självkänslan slår svallande mot er?! Men det tycker jag faktiskt att den har all rätt att göra, för idag vågade jag mig på att lyfta på min oöverträffliga rumpa och sätta upp lite hinder i paddocken, och tro det eller ej men jag är nöjd med vad vi lyckades åstadkomma idag. Hoppade bara ett väldigtväldigt lågt räcke som bara hamnade på 85-90 när det var som högst och öven en mini-studsserie med tre sockerbits hinder, varaav två av dessa var nedlagda på ena sidan.

Trots att svårigheten på det vi gjorde var väldigt låg så är det känpigt att få Ligamo att hålla sig lugn och stillsam mot hinderna men han skötte sig faktiskt superbt. I början var han verkligen skitduktig, lite förvånad var jag allt. Det var nog roligt för mamma att stå brevid och kolla när jag nästan skrattade över hindert och medans jag berömde honom för att jag var helt chackad över hur bra han betedde sig. Sen när han börjar bli trött så försöker han sticka sådär som han gjorde på den gamla goda tiden, då är det ingen idé för mig att starta en kamp eller konflikt. Han fick helt enkelt skritta ett tag sen provarde jag igen och direkt när det känns bra slutar jag och berömer jättemycket. För mig betyder det massor att man avslutar ett ridpass med bra känsla, det är ju det man för med sig hem och vidare till nästa pass. Jag tror även att det kan betyda lika mycket för hästen, om inte annat så får den iaf en positiv och optimistisk ryttare på ryggen att starta nästa pass med. Vilket jag tror ger bra förutsättningar för att det hela ska bli bra!

Mina fina pluttilutt som lyckats utvecklas inom hoppningen genom att inte hoppas,
klå det?! ;)