cavallo grand prix plus
I lördags på tävlingen lyckades jag paja mina stövlar totalt, dock gör det absolut inget alls. För de stövlarna jag haft i det senaste kommer från 80-talet och då överdríver jag inte ens lite, min Mamma köpte dem när hon var i min ålder och nu är hon 38. Detta innebär att dessa stövlarna har gjort sitt, och lite till. Det som hände var att "flärpen" som man sätter pådragaren i för att överhuvudtaget få på stöveln släppte helt. Den var alltså helt av och där stod jag med en stövel på och en annan som inte gick att få på redan efter i min planering. Det var inte alls kul kan jag säga, jag var helt säker på att jag skulle behöva stryka mig. Men eftersom det var på hemmaplan kunde jag låna Helen's stövlar, ridskolechefen på stället. JÄTTETACK för det!
Men nu till det viktigaste; trasiga stövlar är lika med inget att ha på fötterna på tävling & träning (har sunkiga kängor när jag rider hemma), det betyder att jag inte kan tävla och det vill ju ingen. Varken jag eller mina föräldrar. Därför är det nu bestämt att jag ska få ett par nya stövlar. Detta är faktiskt mina första par stövlar som jag provar ut och köper bara till mig. När jag red på ridskola och de första åren med Marino hade jag alltid skor & chaps. Sen köpte jag ett par cavallo på GHS för ett par år sedan på vinst & förlust eftersom jag inte kunde prova dem. De hade jag ett tag och tillochmed på NFSM förra året, med de passade absolut inte. Efter att jag minskade litta i omkrets på vaderna fick jag på min mammas lackade gamla godingar. De är faktiskt jättefina bortsett från att de saknar dressyrbåge och är lite korta för mig. Älskar att de är lackade.
Bäst före-datumet är passerat nu iaf och imorgon kommer en man från Dressyrstallet hem till mig med ett antal stövlar som jag ska prova. Typ som sadelutprovning, skitfräckt ju?! Inte visste jag att det fanns stövelutprovning ;) Iaf så är det Cavallo Grand Prix Plus som jag har siktat in mig på, hurvida de passa återstår att se.
ponny(!)tävling
Jag var ju, som sagt, och tävlade igår. Det gick verkligen jättebra rent tävlingsmässigt, eller vad jag ska säga. Resultat- och poängmässigt var det väl inte kanon, men absolut godkänt med råge. Jag har varit väldigt nervös inför denna tävlingen, mest eftersom det var ponny. Jag är verkligen alldeles för lång och mitt självförtroende sjunker bara tanken på att åka på ponnytävling. Men för Marinos skull så vill jag göra det, han behöver komma ut och tävla dressyr om vi ska sälja honom och Lina vill inte. Hon har inte heller den rutinen som jag har och kan därför inte ge Marino lika mycket. Detta var en lokal tävling bara och jag startade LB:1 & LA:1, väldigt mycket pga detta fick jag en enorm prestationsångest. När jag senast tävlade Marino, om man bortser från allsvenskan, var vi ute på regionala LA:1, LA:2 & LA:4, därför kändes det som att jag var tvungen att prestera jättebra nu i dessa "låga" klasserna. Allt förstärks även av att jag är så pass lång som jag är eftersom det, om det går dåligt, känns lite som "varför lägger du inte av?". Förstår ni vad jag menar?
Men igår slapp jag den hemska känslan och vet ni vad jag gjorde? Jag gick och vann båda klasserna! Jag kan knappt fatta det själv, jag har aldrig varit någon rosettplockare överhuvudtaget. Mina placeringar är inte många, utan jag har snarare mätt min framgång i personliga mått. Men nu helt plötsligt får jag, inte bara en, utan två och inte bara placeringar, utan vinster, på samma tävling. Helt galet. Jag tror faktiskt att det är min första placering i LA, jag var rysligt nära i Flyinge i höstas men nära skjuter ingen hare.
Så jag åkte hem ett rosa hårnät och ett finfint ländtäcke rikare, stolt & överlycklig dessutom. En sak som värmer riktigt fint är att jag fick en 8:a på sitsen i LB:n och ännu mer värmer det att det på prptokollet från LA:n stod "prydligt ekipage". Just att det stod ekipage går inte ens att beskriva så bra det känns, han får ofta "snygg ponny" osv. Men att få beröm som ekipage är nog bland det bästa som kan hända.
polackistan i bilder
Jag orkar verkligen inte skriva något fint inlägg just nu och trots att detta ska vara en hästblogg egentligen så får ni faktiskt roa er lite av tvåbeningar och massa bilder från min klassresa i Polen. (Jag köpte en kanonfin brosch när jag var där som jag ska ha som plastrongnål som ni ska få se sen). Medans ni gör det ska jag pallra mig till Coop och köpa VITAMIN WELL eftersom det är tävling imorgon (ytterst viktigt) och sen vidare till stallet. 
fågeldansen var vårt indirekta motto, livet på en pinne.
7 timmar på en färja gör en lätt rastlös, något får man ju fördriva tiden med
älskade vänner
vi försökte efterlika titanic lite, lyckat? ...xP
vattenballonger + trång kupé med fem elever & en sovande lärare = ?
tummen upp för Krakow
fruktansvärt omtyckta klasskamrater utanför Birkenau
ytterligare en superfin hoppbild, brevid våra superroliga guider Joakim & Pavel
polen ♥
Eftersom jag kommer hem redan om ett par dagar så lär inte hästarna lida särskillt mycket, Ligamo ska jag rida nu på morgonen innan vi sticker och Marino har fått ganska rejäla pass av mig förra veckan av mig. Och Lina är dessutom duktig på att hålla igång honom.
Sen känner jag ett stort behov av att berätta att jag red barbacka på Ligamo igår, jag hade helt glömt bort hur underbart det är. Man blir helt lycklig (trots att Ligamos ryggrad skavde som bara den) och jag satte mina nostalgikänslor i verket och gjorde massor av kaptensvändningar och sånt trams. Haha, det var så jävkla roligt. Ridskoleflashbacks for life ♥
Bild från en av klassens förstan road trips tillsammans, i sjuan.
skadad, WEEEII!
såhär snygg är jag nu och som pricken över i:et ska jag till Polen och vandra rundor i
Krakow nästa vecka, toppenkul!
hejohhå
Innan idag har jag suttit och filosoferat lite om min tävlingsplanering, jag tror att det börjar närma sig ett par tre tävlingar nu de närmsta veckorna. Måste bara låta mina små grå gnaggas lite till ocg fundera över vilka program ovs jag ska ta mig an. Kanke jag skriver lite om det senare idag, annars får vi hoppas på att jag tar mig tid imorgon.
Om inte det, så hörs vi iallafall när vi hörs!
ridkläder = självförtroende?
När jag står på morgonen och ska välja kläder att ha på mig i skolan tar det oftast flera varv framför spegeln och ibland äver ett par ombyten innan jag har bestämt mig för att just det duger att ha på sig. Det är alltid något som felar; benen ser tjocka ut, brösten hamnar på ryggen eftersom BH:n sitter för tight osv osv. Trots att jag går på en skola med bara 75 elever och inte bryr mig ett skvatt om vad de tycker om mitt utseende egentligen blir det ändå på detta vis, och jag tror inte att jag är ensam?
Sen i stallet kom jag att tänka på att "vad bra det hade varit om man hade hittat ett par jeans i ridbyxmodell, att låren går ihop hela vägen eller något annat påhittat trams komplex syns och känns inte alls på samma sätt" Smart som jag är kommer jag sen på att; jeansleggnings då? Sånna har jag flera par och det är exakt samma modell. Varför kan jag aldrig få till den känslan genom sånna? Istället så ogillar jag faktiskt dem pga att de ger motsatt effekt. Då, mha min betygskriteriedränkta hjärna drog jag slutsatsen (som man alltid måste göra för >G) att det inte sitter i modellen på byxorna utan snarare i huvudet på den som bär dem.
Helt plötsligt blir man helt ointresserad av att kläderna inte ska sitta mer än bekvämt, det behöver varken vara snyggt eller matchande. Så länge det inte gör ont så löser sig det mesta. Tänk om man bara kunde få lite av det med sig i vardagslivet? Men samtidigt vill man ju inte bli sunkig, om ni förstår vad jag menar? Jag vill inte vara den ofräscha typen som går i joggingbyxor varje dag, utan snarare den som kan ta på sig kläder jag trivs och känner mig bekväm i. Och kunna göra det utan att bry mig särskillt mycket om att de egentliga magrutorna har helt mystiskt istället bestämt sig för att bli ränder, eller liknande. Dock tror jag inte detta är ett problem jag har eller isf lider särskillt mycket av, men det finns säkert någon som kan ta till sig och använda mina fantastiska slutsatser och tankar...
UPDATE: Googlade runt och skulle hitta en bra bild på ridbyxor, så råkade jag av en rad olika anledningar komma in på ett forum. Just den tråden där jag hamnade diskuterades fenomenet "ridbyxlår" eller "ridlår". Så om det finns någon gång som vi ryttare inte orkar ta upp diskussionen om att vi kanske åt lite mycket och tränade lite lite under julhelgen och köttbullarna har satt sig på låren så vet vi vad vi ska skylla på! -----> LÄNK
duktigt Julia, mycket bra!
Trots att svårigheten på det vi gjorde var väldigt låg så är det känpigt att få Ligamo att hålla sig lugn och stillsam mot hinderna men han skötte sig faktiskt superbt. I början var han verkligen skitduktig, lite förvånad var jag allt. Det var nog roligt för mamma att stå brevid och kolla när jag nästan skrattade över hindert och medans jag berömde honom för att jag var helt chackad över hur bra han betedde sig. Sen när han börjar bli trött så försöker han sticka sådär som han gjorde på den gamla goda tiden, då är det ingen idé för mig att starta en kamp eller konflikt. Han fick helt enkelt skritta ett tag sen provarde jag igen och direkt när det känns bra slutar jag och berömer jättemycket. För mig betyder det massor att man avslutar ett ridpass med bra känsla, det är ju det man för med sig hem och vidare till nästa pass. Jag tror även att det kan betyda lika mycket för hästen, om inte annat så får den iaf en positiv och optimistisk ryttare på ryggen att starta nästa pass med. Vilket jag tror ger bra förutsättningar för att det hela ska bli bra!
Mina fina pluttilutt som lyckats utvecklas inom hoppningen genom att inte hoppas,
klå det?! ;)
födelsedagsgris
Och bara för att hitta ännu mer som gör denna dagen mycket bra så är det faktiskt Marinos födesedag idag, 11e födelsedag för att vara exakt. Jag tänker låta mer eller mindre uråldriga bilder tala för sig själv, helt galet hur många minne man kan ha tillsammans med en varelse och hur mycket dessa minnen kan betyda. Jag är helt säker på att de flesta av er hästägare vet vad jag menar?
första rundan i skogen efter att vi köpt honom, ca 3 år sen
stubbad man och nästan helt obefintlig pannlugg, ingen vacker syn direkt
en av våra första lokala tävlingar
Marino & hästskötarfarfar på en lokal tävling hemma i Borrby
låter den äldsta bioden jag har på honom avsluta,
här är han bara att par veckor gammal.
tävlingsdebuten 2010
Tävlingen gick okej, inget gick direkt dåligt förutom poängen. Men å andra sidan så var det inget som gick särskillt bra heller, så okej är nog en bra sammanfattning. Vi var där i väldigt god tid och det flöt på väldigt bra tills jag insåg att jag glömt ta med mig stövelstrumpor. För er som inte vet så har jag stövlar utan dragkjedja, och att få upp dem utan stövelstrumpor på helskodda ridbyxor är ingen barnlek. Jag fasade tillochmed ett tag att jag skulle behöva åka hem igen pga ett par strumpor. Som tur var så gick de på, dock inte helt smärtfritt, och dessutom knakade det rejält i pådragaröglorna. Inte bra!
Framridningen gick också okej, precis som allt annat. Först var han väldigt hackig och även helt matt. Han var inte alls framme och på ett sätt så var det ganska skönt om man tänker på hur han har varit de senaste dagarna där hemma. Då har han sprungit som en stucken gris. Trots att det inte gick som det kanske borde så rullade vi på i trav ganska länge och jag hade spöet för att trissa honom lite och göra honom lite mer rapp i steget, sen gick han fint frammåt. Fortfarande var han ostadigare än vanligt på bettet men jag ville inte göra en stor grej av det där på framridningen så jag blundade lite för det. Det kändes inte som att jag skulle kunna göra något åt det på 10 minuter sådär bara. Precis innan jag skulleh in på banan gjorde han en så fin mellantrav och det hjälpte nog bedå honom och mig i självförtroendet inne på banan, riktigt bra förberedelse.
Själva ritten är jag faktiskt nöjd med. Det var ingen kanonare, absolut inte. Och trots att jag kanske inte borde, så måste jag faktiskt sammanfatta det som att jag är nöjd. Det enda jag har att klaga på är att han var lite för ostadig på bettet, sen var där endel små ryttarmissar. Men jag tror att det är just vetskapen om att det var mitt fel som gör att jag kan vara nöjd, i de flesta fall är det så himla mycket lättare att jobba med något hos sig själv som ryttare än att jobba med något hos hästen. När man vet att man har problemet är halva lösningsprocessen redan avklarad och enligt mina erfarenheter och beräkningar så är det betydligt lättare att förstå problemet själv och sen lösa det än att förstå problemet och sen försöka lösa det tillsammans med en individ som inte ens är medveten om det.
Överlag fick jag nerdrag på hans oroliga huvud och att han hade dålig bjudning i galoppen, galoppen tar jag helt på mig själv. Jag känner inte när det börjar gå alldelés för långsamt och nästan bli fyrtakt, det måste jag verkligen öva på för det kan kosta många viktiga poäng famöver.
Choklad & banan är världens bästa uppladdning, alla borde prova!
Upp med blicken, schalallalaa!
tävlingsrapport ikväll
Satt precis och pillade lite med ett inlägg om gårdagen, men jag måste tyvärr rusa mot spegeln nu för jag ska in till Ystad och fixa ett nytt pass + foto. Hörs sen!
Eslöv 9/5
Imorgon bär det av mot Eslöv och min och Ligamos första tävling för året. Jag har just varit inne och kolla upp alla tider, program osv. Jag är faktiskt nervös nu, jag har inte tävlat sen klubbmästerskapet som var i början av November (tror jag?). Det var ju dessutom på hemmklubben.
Eslöv är ju ganska långt iväg vilket innebär att vi måste köra tidigt ifrån stallet, som tur är så startar jag inte fören andra klassen och har fått en fast starttid på 12.37. Enligt mina planer ska vi köra från Sandvången ungefär 08.00. Sen har jag beräknat ca. två timmar till Eslöv, jag vet inte om det kanske är lite överdrivet men det är bättre att vara i väldigt god tid än att stressa. Då är vi där 10.00 om jag har räknat helt rätt, sen vill jag vara på framridningen klar att börja värma klockan 11.00.
Hur vida jag lyckas att hålla min planering är ett kapitel för sig, jag är grymt kass på att hålla planering när det gäller tid. Men jag ska göra vad jag kan. Jag tror att jag behöver rätt mycket tid på tävlingsplatsen innan start just pga att jag inte har varit ute och tävlat på bortaplan sen allsvenkfinalen i Kristianstad. Man måste ha lite koll på var saker och ting ligger trots att man bara ska rida mellan framridningen och banan. Jag måste det iaf.
Nu ska jag strax iväg mot stallet och rida & fixa iordning utrustningen. Det är väldigt välbehövligt, de gånger jaginte tävlar är jag verkligen inte den bästa på att smörja eller rengöra. Men nu ska det bli gjort! Sen senare ikväll åker jag ut i stallet igen och fixar min kära häst, det hade varit lita orättvist mot honom att låta honom stå inne hela denna dagen för att han inte skulle smutsa ner sig efter att jag gjort iordning honom. Så när jag har varit på min kusins konfirmation sticker jag ut och putsar gumpen av mig.
Sen är det bara en sak kvar, och det är att lära mig programet. Men det är nog ingen fara, det är ju samma program som jag ridit tidigare på Marino. Bla. på Nex Forest-SM förra året, LA:4!
v.18 2010 ska förevigt glömmas bort (änsålänge)
Vi kör en liten gåta; kolla bilden och fundera ut vilket humör jag ser ur att vara på och vilka känslor och tankar jag har i mitt huvud, sen tänker du på exakt det ett litet tag. När det sitter nästan inpräntat i huvudet vänder du på allt det du tänker på till precis motsatsen. Så är det nu typ.
Fy, vad jag är irriterad. Denna veckan har inte varit på min sida alls, varken i skolan, i stallet eller någon annan stans heller.
Ridmässigt har Ligamo varit så jäkla fin den senaste tiden, därför kommer min tävlingsdebut för detta året vara nu i helgen. Men denna veckan har gått så sjukt kasst, nästa tillbaka till i vintras när han sprang runt och vickade på huvudet i takt till sina steg. Antingen beror det på att jag börjat bli nervös och ändrat min ridning den senaste veckan eller så är det någon annan halvtråkig anledning. Men jag kan verkligen inte känna av att jag är eller har varit nervös inför denna tävlingen därför får jag inte riktigt ihop pusslet. Å andra sidan så finns det inte så mycket jag kan göra nu åt den saken ändå så det är väl bara att förtränga och leva vidare som om det har gått hur bra som helst dessa dagarna. Om inte annat så får jag väl se till att ha en snygg och välputsad häst så det kan vara bra på någon punkt.
I skolan har det hänt en sak angående nationella proven som egentligen inte angår mig jättemycket, samtidigt som jag är väldigt involverad. Tyvärr kan jag inte skriva om det här, men det räcker för er att veta att det är lite komplicerat och att det kan påverka mig till att bli på lite taskigt humör. Så om jag verkar nerdeppad eller sur på ngt sätt kan det bero på detta.
Slutligen har jag varit och spelat match nu precis och det gick verkligen (ursäkta mitt ordval) åt helvete, visserligen vann vi med 3-2 men min personliga insatts var verkligen inget att hänga i granen. Fölåt mig för att jag snackar massa fotboll nu, men jag måste få prata ut lite ;) Jag spelade anfallare på högerkanten och teoretiskt sett borde det vara perfekt för mig, men uppenbarligen var inte inte teori och praktik sammarbetsvilliga idag. Jag blev utbytt efter första halvlek vilket jag aldrig brukar bli, sen fick jag spela de sista 10 minuterna med. Det betyder att jag hade sammanlagt speltid på ungefär 55 minuter. Jag brukar ligga på ca 85 minuter och pausen är i stort sett alltid på egen vilja. Sjukt irriterande!
Nu fattas det väl bara att hela tävlingen blir katastrof, sen jäklar i det är min vecka fulländad. JAG LÄNGTADR REDAN, verkligen!(sarkasmen flödar)
återkomsten
Nejmen, VA?! En blogg! Det hade jag nästan helt förträngt. Det har gått nästan en månad och ändå har inte alla läsare försvunnit, det är ni faktiskt beundransvärda för. Om det är någon som undrar varför det har blivit såhär så är jag tyvärr oförmögen att svara på det, jag har ingen aning. Veckorna går och helt plötsligt kommer man på att man kanske skulle bloggat? Men istället har man ridit, varit på fester, spelat fotboll & någonstans där mellan klämt in skolan inklusive alla nationella prov.
Nu har jag (för femtionelfte gången) beslutat mig för att börja skriva igen, vi får väl se hur det går denna gången. Anledningen av att jag bara känner för att skita i allt efter ett tag tror jag är att jag får en slags prestationspress från mig själv som är lite halvjobbig att gå och bära på faktiskt. För det första när det gäller tävlingarna; det känns lite som att jag bygger upp en karaktär och ska vara en rakryggad dressyrryttare med superresultat. Jag vet inte hur det uppfattas utåt, men ibland känner jag att jag kanske ger helt fel intryck här på bloggen. Visst vill jag bli toppryttare och allt det där, men vägen dit är enormt lång och jag är inte ens i närheten ännu. "Sikta mot stjärnorna" kan man väl tolka lite som man vill, just nu siktar jag mot Msv och det är väl inte precis stjärnor. Men samtidigt är det ju i grund och botten det jag gör, siktar mot att få bli en av de bästa. Att få rida i Falsterbo, Göteborg och kanske tillochmed utomlands. Det finns så otroligt många "okända" ryttare som är mycket närmre målet än vad jag är, men jag är iaf en bit på vägen.
Alltså vill jag nu att alla(om det nu är några) som har fått den bilden av mig som jag själv tror att jag byggt fram släpper den och försöker hitta en ny... xP 
VS. 
