Det framgår kanske i förra inlägget, men jag är så sjukt irrirerad och deppig just nu. Men bara när det gäller hästarna, hela mitt övriga liv går på räls och jag skämtar inte. Det finns så jäkla mycket jag bara vill skrika och gråta över eller bara låta allt forsa ut genom fingrarna och skriva av mig. Men jag kan inte exakt sätta fingret på det. Det är så himla mycket olika saker och hela tiden är det något nytt som vill göra sig påmint. De flesta sakerna är jag dessutom helt maktlös i och det gör mig så fruktat enerverad att det inte går att förklara. Hade jag varit någon i min egen omgivning hade jag aktat mig väldigt noggrant från att komma för nära mig just för tillfället.

> VARFÖR VÄXER MAN? Kunde jag inte bara få vara kort och liten för alltid, Marino ger min så jävla många ångets- och gråtattacker. Speciellt nu...

>...eftersom han just nu inte är helt kry, jag tror att han har en del låsningar i bakdelen och sen tycker jag dessutom att han verkar helt olycklig. Det är nästan så det smittar av, jag mår skit av att se honom så. Sen har ju hästar av naturliga själv en förmåga att aldrig berätta hur de känner.

>Marinos svans, eller vad jag nu ska kalla den. Jag var inte långt ifrån att börja gråta idag när jag kollade på den "svansen" han har nu och jämförde med hur den såg ut innan. Hans svans var SÅÅ fin innan, och nu är den...  förskräcklig!

>Ligamo överhuvudtaget gör mig lite halvt bekymrad, hela grejen med att vi tävlingsmässigt inte har utvecklats alls på två år är inte särskillt upplyftande heller.

>Tränarbrist, ändtarmsöppning på det. Jag har haft Mimmi & Marita som jag trivts väldigt bra med, men Marita har slutat kan man nog säga och Mimmi har otroligt lite tid. Vem ska jag träna för? ..