... var under all kritik. Jag måste söka ngn form av hjälp för när jag kommer in innanför de vita staketen slutar jag att rida, blir heltparalyserad och mentalt fullständigt blockerad. Men detta händer bara när jag rider på Ligamo och jag vet absolut inte vad jag ska göra åt det. Ett dilemma som jag inte vet hur jag ska ta mig ur. Hemma rider jag helt annorlunda, aktivt och med eftertänksamhet. Jag tänker mer på hur, vad och varför jag gör saker, vad som händer om jag gör si eller om jag gör så. Mer självsäkert helt enkelt. När jag sen kommer på tävling så vågar jag inte ge allt och "mesar" i ridningen på framridningen, blir passiv i hela kroppen och bara hoppas på att det ska gå bra. Så brukar det vara, men idag var det annorlunda, jag tog för mig mkt mer och "vågade växla" som Peter Markhne säger. Han känders fantastisk på framridningen, jag hade honom verkligen i handsken och han hade fina bakben jämförelsevis hur det brukar se ut och väldigt bra bjudning. Sen kom jag in i ridhuset och så blev han en helt annan häst. I skritten gav jag honom ngra kick med sporrarna för att han skulle bli lite uppmärksam men inte blev han det, han var helt lam och hela ritten blev ett fiasko. Väl ute från de hemska fem minuterna av mitt liv så red jag lite på banan för att han skulle fatta att jag faktiskt fortfarande satt där uppe, tror ni inte att han gick som en gud då? Helt fantastisk! och irriterande, varför liksom?  Och jag vet att det hela sitter i huvudet på mig, jag slutar rida totalt.



En erfarenhet rikare har jag bestämt mig för att stryka mig från tävlingen nästa helg, träna som bara den fram till knock out finalen (som vi gick vidare till genom dagens tävling), ringa Mimmi och få all coaching som bara finns och sen inte åka ut på ngn "riktig" tävling innan jag har tagit itu med min mentala mur som bara förstör för både Ligamo och mig. Lite sitter nog i prestationsångesten som uppstår när det är på väg att gå dåligt för mig, för min automatiskt första tanke blir; vad ska jag nu skriva i bloggen? Jag skriver om hur mkt jag satsar och att jag snart ska upp i Msv och så går det åt helvetika i LB, då förstår jag om man börjar undra men jag tror inte att det är så många som tänker på det. Det är nog värst för mig själv och det är ett hinder jag behöver ta mig över, jag tror att det är nyttigt med måttligt med press men det får absolut inte gå över gränsen och just nu känner jag att det börjar svaja över mot fel sida. 

Ibland sätter man nog ribban aldeles för högt?



Det jag är ute efter nu är inte att prestera 70%rundor och vinna, men jag saknar kännslan av att kunna säga när jag kommer ut "WOW, vad bra detta gick. Jag är jättenöjd" De senaste tävlingarna jag har varit på nu har antingen varit, som denna, superkassa eller med resultat där jag éfteråt kan säga "jag är väl nöjd, tror jag" och det är inte det jag söker. Jag är redo att ta ett steg till i mina procentförväntningar men mina senaste protokoll motbevisar ju det och det blir man lite nere av. Jag kände nästan lite deprission idag när jag åkte hem från tävlingen, massa tårar och försök att förstå vad det är som händer där inne på banan.