usch, jag har inte sett på saker så innan. Men på torsdag gör jag och Marino vår sista start tillsammans, och det skulle inte kunna vara på ngt bättre ställe än i Örebro på New forest SM.

Om jag tänker tillbaka på den dagen vi hämtade honom, eller ännu värre, den dagen jag red honom första gången. Jag kunde inget, han kunde inget. Vi kunde inget. Vet ni vad jag gjorde den gången? Travade lite försiktigt och massa helt fel skänkelviknigar i skritt, det var vår maxgräns. Nu ganska exakt 3 år senare ska vi tillsammans till Örebro för att göra vår sista start, en LA:4.

Ett program jag då inte ens kunde drömma om att få rida, än mindre på Marino. Marino, min första sommarhäst som jag fick lära vad skänkel betydde, att man skulle stanna när ryttaren rörde i munnen på en och att den optimala possitionen  var med krökt nacke och höjd rygg. Han ansåg själv att han redan var jäkligt snygg där han gick och spännde sig med näsan i vädret.

Jag kan fortfarande känna känslan av hur hela kroppen vändes och vred på alla håll som det bara gick när mamma berättade att vi skulle köpa honom, det var tre år sedan. 3 år har gått, jag ljuder inte en sekund om jag säger att det har varit de bästa 3 åren i hela mitt liv. Innan dess var jag bara en helt vanlig ridskoletjej som hade en dröm, samma dröm som alla andra hästtjejer. Men jag var en av de få som fick min dröm uppfylld, efter sammanlagt fyra år på ridskola.

Då kan man med lite mattehjärna räkna ut att jag har ridit i sju år av mitt femtonåriga liv. Lite mindre än hälften, och jag kan lova att de åren innan jag fick Marino fanns det inte ngt alls i hela världen som jag drömde mer om, än en egen häst.




inte för att man ser så mkt av honom på denna bilden men det framgår tydligt att det var för länge sen.
Kolla mina ben. Detta var vår första lokala dressyrtävling, kommer ihåg att jag red till Bryan Adams. Everything I do.



Nu måste jag sussa, ska upp tidigt imorgon och pallra mig till stallet. Men när jag kommer hem från falsterbo på lördag ska jag nog ta och berätta historien om hur jag fick upp ögonen för Marino för allra förtsa början, vad sägs om det?