Det tredje förberadande var verkligen inget attt ropa hej över. En totalt ofocuserad Julia, en helt osammarbetsvillig Marino och en tisplan som jag helt ärligt kan kalla skit bådar aldrig gott kan jag säga. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om det för jag kommer inte ihåg vad det var jag gjorde och jag har ingen aning om vad jag hade tänkt att jag skulle få ut av det passet och jag fick verkligen inte ut mer än en sur ponny. Men som tur är så har jag mina känselspröt ute på heltid och upptäckte ganska snabbt att jag aldrig skulle kunna ge ngt bra till Marino den dagen så jag joggade ner honom nästan direkt och sen skrittade jag ett bra tag och lugnade både mig och honom. Det var nog det bästa jag kunde göra av den dagen, och efteråt var jag så jäkla nervös inför SM att jag knappt kunde prata med ngn. Helt väck. Kändes som om jag skulle vilja stryka mig från hela tävlingen och bara skita i det.

Såhär känns det för mig när det går dåligt; att eftersom jag är för stor för Marino så vill jag ju att det ska gå bra för annars tro follk att det har med att göra att jag förstör honom för att jag är för lång/för tung och liknande. Men jag är helt säker på att det inte är så för dåliga dagar har vi alla och när jag var kortare var det värre. Men jag tror det är osäkerheten som kryper fram och man tror att alla kollar snett och pratar skit så fort de kollar, men varför inte bara vara helt säker på att de som kollar bara tycker att ens ponny/häst är vacker? Även om de nu inte gör det så har ju ingen annan med att göra om du vill rida din ponny som är för fet/ful/liten/stor eller vad det nu kan vara.

Man måste tro på sig själv och tänka att "jag kan faktiskt vinna denna klassen med precis lika stor chans som vilka av de andra ekipagen som helst"