Igår var vi på en nattrip till stallet, men så himla bra gick det. Jag ställde in mig från början på att det bara skulle bli ett kort pass utan att ta några kamper överhuvudtaget, bara sånna saker som jag vet att han kan så vi slipper bråka när tiden inte räcker till. För mig är det viktigt att veta att jag har tid att reda ut de problem som uppstår och jag tror jag talar för många tonåriga ryttare när jag säger att humöret inte är så långt som det borde vara. Jag har fruktansvärt lätt för att bli arg och därför är det superbra att starta ett ridpass med absolut inga förväntningar eller iaf med inställningen att inte ställa till med bråk. Självklart måste man ju reda ut det som upppstår och när man lär hästen ngt nytt (iaf Ligamo) så blir det endel motstånd eller förvirring, det ska man absolut inte bara låta vara. Men man måste ta itu med problemen på ett sportsligt sätt, för man tjänar sjukt mkt på det i längden. Förtroende blandannat.

De gånger då jag och Ligamo oftast blir ovänner är när jag känner att det är jag som gör fel, att det är mitt fel att det inte går som det brukar. Vilket betyder att jag egentligen blir sur på mig själv men låter det gå ut över min kära pålle. Jag vet att jag inte är ensam med detta problem och det är ett problem som jag är allt annat än stolt över men jag är på god väg att bli av med det, och DET är jag stolt över för det har inte varit ngn lätt match ska jag säga.

Men nu känner jag att vi är ett team när jag rider, så som jag känner med Marino och det har nog tagit två år att få den känslan med honom så ett år med Ligamo är inte fyskam. Denna känslan har varit på G ett tag men igår fick jag klara signaler, det kändes som om jag skulle kunna göra vad som helst, jag skulle kunna be Ligamo om några steg piaff om jag inte hade vetat att han faktiskt inte kan det. Det enda vi trillskas med är hans fullblodsgalopp,en förutsättning för att kunna gå upp och tävla Msv är ju att hästen kan byten, vilket han kan, men en förutsättning för att kunna göra rena byten är att hästen har bra galopp och trampar under sig, vilket han har sjukt svårt för.Han trycker gärna in huvudet långt bakom lodplan, sprätter iväg med bakbenen två meter bakom sig och springer på som om han skullle hoppa ett 150hinder trots att det enda kravet jag ställer på honom är att stoppa in bakbenen. Så jag jobbar mkt med förvänd galopp, galoppskolor och, i vänster galopp, till och med skolpiruetter när det börjar funka med de vanliga skolorna. Men hans höger galopp är inte att leka med asså, att göra en öppna i den galoppen är ett helt träningspass. Att kunna hålla om, ge hjälperna till själva öppnan, parera när han kastar sig åt olika håll samtidigt som bakbenen är i Baske är inte en barnlek och när Ligamo sen märker att jag och mina 4,5 cm sporrar faktiskt klara det så uppkommer ett problem till; han stannar, gör ngn slags hemmagjort piruett och galopperar på stället, om man har tur. Annars så händer det att han tar ett och annat galoppsprång baklänges. Det ni, det skulle ni allt vilja vara med om va?

Haha, det är ngt jag aldrig trodde att jag skulle få vara med om, men trots detta så blir jag inte arg. Det skulle jag inte blivit för ett halvår sen heller, jag hade blivit rosenrasande, totalt urflippad. Men nu är jag god och glad (kexchoklad), och skrattar lite för mig själv när detta händer. Det är ju trots allt en upplevelse.