Träningen igår gick bra, inte jättebra.heheh Inte dåligt. Bra, helt enkelt. Ligamo var fruktansvärt trött efter en utmattande vecka med tävling och flytt hit och dit, så han gjorde verkligen sitt yttersta och det märktes. Hackandet i bettet fanns nästan inte alls där och han tappade inte takten på samma sätt som han kunnat göra tidigare så jag kan inte vara annat än nöjd. Jag fick många användbara tips av Susanne och jag tror att efter denna tiden kan hela alltet bli riktigt riktigt bra. Hon sa inte så mycket exakt vad hon tyckte men hon verkade inte helt misshöhöhönöjd och jag själv är väl lite halvnöjd med min insats. Jag var jättenmohahahervös och det speglades, såklart, i min ridning. Först och främst märktes det genom att jag "fick tillbaka" de problem jag har haft innan. Bl.a. att jag lägger handen och blir stum i den, sen blir jag väldigt mesig i ridningen. Ingen power alls överhuvudtaget, men det släppte faktist lite sen mot slutet så jag antar att det berodde på nervositet.

Det bästa tipset jag fick angick ryggning. Mina och Ligamos ryggningar blir ofta spända och segdragna, han vill inte släppa efter i nacken och hela ryggningen blir ganska motvillig. Susanne tyckte att jag skulle rida med mer energi bakåt, typ. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men hon sa att man är alltid så noggran med att det ska vara rätt energi och bjudning i ridningen frammåt och sen när det kommer till ryggning blir det ofta lojt. Man måste tänka att hästen verkligen ska trampa på flitigt bakåt och för att göra det krävs mer bestämda hjälper, då främst skänklar. Och när skänklarna inverkar mer bestämt och tydligare kommer troligtvis spännigarna i nacken släppa, eller åtmindstonde minska. Hon tyckte att jag överlag skulle rida med mer bestämda hjälper, inte hårdare men tydligare. Så att jag inte skapar förvirring och otydlighet hos Ligamo. Användbart är bara förnamnet, verkligen något att ha i baktanke under all ridning.


Susanne & Flyingehingsten Belamour

 vem vill inte?

Imorgon är min sista dag i livet och jag funderar lite över vad jag ska ha på mig, jag vill du dö med stil. Okej, det är ju i och för sig inte sant, men jag funderar helt ärligt på vad jag ska ha på mig imorgon. Men det är på grund av att det är min första hopptävling på ett ganska bra tag och jag vet inte hur man klär sig till en sån...

Med tanke på att jag har ganska få besökare och att tävlingen är imorgon antar jag att det inte är lönt att fråga hur alla andra brukar klä sig. Jag själv är så pass uppdaterad att jag vet att på högre nivå har de alltid kavaj och hela köret men känns det inte som att det är lite att ta i? Det är ju inte VM direkt. Sen är det ingen höjdare att rida rundor i både kavaj och skyddsväst, man blir något osmidig. Precis som att det inte räcker man att sätta på sig den fruktade korsetttvångströjan utan kavaj under. Nej usch och fy, det är inte okej. Fet diss för att vara bloggkorrekt.
Förmodligen kommer det sluta med att jag inte hittar något annat och får ta kavajen i vilket fall som helst, men så ska vi inte tänka nu. Man måste tänka frammåt förstår ni, för mig innebär det att jag för stunden bör leta efter en tröja som jag kan ha istället för kavajen. Det gör jag såklart inte. Otippat!
En sak som är säkert är iallafall att jag ska ha vita byxor, det tycker jag man har närman tävlar. Oavsett vad det är för tävling. Samma sak med skjorta och handskar, det är inte okej att tävla utan handskar!! (MARIA!!!!)

Nästa problem är manen, knoppar eller inte? Troligvis blir det inte. Inte för någon annan anledning än att jag inte kommer orka och förmodligen kommer jag inte ha tid heller. Ett problem löst iallafall ;) Men inte ska vi ta ut någon seger i förskott för den sakens skull för det återstår ändå att ta sig runt banan och komma levande genom mål, det är nog det jag prioriterar mest. Bortsett från att ha utrusting och kläder som matchar...

 Vår förra och första hopptävling tillsammans

För vet ni vad som ska ske? Jag ska minsann tävla!
WOW, tänker ni då. Eller? nej, kanske inte. Men det roliga i hela grejen är att jag ska tävla HOPPNING. Jag driver inte, helt sanning till etthundra procent. Jag har tillochmed hopptränat och det gick bra, jag är näst intill i chocktillstånd. Jag som trodde jag kände mig själv?

Tydligen inte. Men en sak som jag vet är att det kommer gå bra på lördag på tävlingen, jag känner det. Hjälpen jag fick på träningen igår var verkligen guldvärd. Alla saker hade jag hört innan från Christoffer som jag tränade för tidigare och jag visste om allt det hon berättade för mig, men just att verkligen få göra det och testa sig fram tills jag hittade känslan jag var ute efter var jättegivande. Det enda jag ska tänka på inne på banan är egentligen ett inte sitta och hålla i honom, det blir ju lätt så när han suger så himla mycket mot hinderna och dessutom när jag är så rädd att magen håller på att vrida sig totalt under hela ritten. Men jag ska rida på mer fart och mindre tanke. Fy i helsike vad bekvämt det låter, jag kanske av ren lathet dissar dressyren?

Fast det lär väl aldrig hända, det finns liksom ingen logik i det. Jag vill och tänker bli megabra och är inte direkt jättebra när det gäller något som har med hoppning att göra. Abslout inte att rida rundor i hoppsadlar iallafall. Därför är hoppryttare inget hållbart koncept för mig känner jag...





Glory days, jag har minsann haft en lagom framgångrik karriär inom detta område
...en gång i tiden