Igår var Marita i Sanvången och tränade mig och Marino, det gick rriktigt bra. Jag red fram själv sen hjälpte hon mig med bakdelvändningarna, som jag upptäckte i förrgår attt de fanns med i programmet. Marino är väldoigt duktig på nya saker, lär sig det direkt. Första gångerna stannade han  upp innan och föstod inte riktigt men sen efter kanske 3-4 gånger så gjorde han fina bakdelsvändningar som var värda minst 6:or enligt Marita, en 6a är ju inte precis ngt högt poäng men för att vara första gången som han gör det så tycker jag att det är minst sagt ngt att vara nöjd med. 

Sen red jag igenom programmet för henne tre gånger, första gången var katastrof. Han spände till varje gång jag tog i honom, men han gjorde väldigt fina halter Marita tyckte att de var lätt 8:or. De andra två gångerna gick det faktiskt mycket bra, det som jag personligen tyckte kändes bäst var ryggningen och den samlade galoppen och att det var två av de svåra grejorna som kändes bäst är ju helt underbart och Marita ger mig sånt självförtroende att det känns som att jag redan har vunnit helt alltet. Härlig känsla.

Har en hemlighet som jag inte kommer skriva om fören det är helt bestämt, en ganska sorglig hemlighet.

Det tredje förberadande var verkligen inget attt ropa hej över. En totalt ofocuserad Julia, en helt osammarbetsvillig Marino och en tisplan som jag helt ärligt kan kalla skit bådar aldrig gott kan jag säga. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om det för jag kommer inte ihåg vad det var jag gjorde och jag har ingen aning om vad jag hade tänkt att jag skulle få ut av det passet och jag fick verkligen inte ut mer än en sur ponny. Men som tur är så har jag mina känselspröt ute på heltid och upptäckte ganska snabbt att jag aldrig skulle kunna ge ngt bra till Marino den dagen så jag joggade ner honom nästan direkt och sen skrittade jag ett bra tag och lugnade både mig och honom. Det var nog det bästa jag kunde göra av den dagen, och efteråt var jag så jäkla nervös inför SM att jag knappt kunde prata med ngn. Helt väck. Kändes som om jag skulle vilja stryka mig från hela tävlingen och bara skita i det.

Såhär känns det för mig när det går dåligt; att eftersom jag är för stor för Marino så vill jag ju att det ska gå bra för annars tro follk att det har med att göra att jag förstör honom för att jag är för lång/för tung och liknande. Men jag är helt säker på att det inte är så för dåliga dagar har vi alla och när jag var kortare var det värre. Men jag tror det är osäkerheten som kryper fram och man tror att alla kollar snett och pratar skit så fort de kollar, men varför inte bara vara helt säker på att de som kollar bara tycker att ens ponny/häst är vacker? Även om de nu inte gör det så har ju ingen annan med att göra om du vill rida din ponny som är för fet/ful/liten/stor eller vad det nu kan vara.

Man måste tro på sig själv och tänka att "jag kan faktiskt vinna denna klassen med precis lika stor chans som vilka av de andra ekipagen som helst"

Det började egentligen  med att jag hade en annan sköthäst, Aboo hette han. Sara, som ägde Aboo, ville att jag skullle ha honom på foder men det ville inte mamma. Och eftersom vi inte skulle ha honom på foder så var Sara tvungen att låna ut honom till ngn annan och då fick hon jättedåligt samvete och skrev en dag ett sms till mig. Jag kommer ihåg exakt vad det stod "Hej Julia, jag vet en D-ponny som behöver ridas. Jätteduktig i både dressyr hoppning och körning. mvh Sara" Det var Marino och det visade sig under slutmätningen att han var C-ponny (med väldigt snälla mätmän). Hon ringde mig senare och frågade om jag var intresserad, självklart var jag det, frågan var bara om mamma var intresserad.

Kommer inte riktigt ihåg men det blev iallafall så att jag och Nikki åkte dit med Sara efter en lektion på ridskolan. Han stod i ett ganska fult litet stall med en ardenner och en nordsvensk och blev riden i stort sett aldrig, när vi kom till gården möttes vi av hans ägare Knut. En gubbe med massor av små hundar som snackade en massa om hur snäll Marino var och sånt skit som inte alls stämde. Men hur som helst så red vi i alla fall, lite skritt och trav och vi trodde att han gick i form. Det gjorde han inte. Men vi tyckte att han var så duktig och snäll så det fanns inte ord för det.

                            Den första bilden jag ngnsin tog på Marino. Första gången vi var där.

Fanny(ardenner), Balder(nordsvensk) & Marino

Jag var där och red en gång själv också, då var inte Knut heller med, Bara jag, Sara och hennes ettåriga dotter Nelly. När jag skulle ta in honom från hagen så stack han rakt in i stalllet med mig hängande efter och attackerade en höbal. Jättekul. Efter ridpasset gjorde han exakt likadant fast då stack han iväg på grusvägen med mig bokstavligen hängande efter, jag gled med honom på vägen ett tag och sen när jag väl släppte var jag ett par söndriga ridbyxor och sönderskrapade knän rikare. Då sprang Marino ute på åkrarna runt huset och jag skulle börja min ridlektion på ridskolan om 20 minuter. Det var ingen lätt lek att få fatt på den jäkeln när Nelly var med, för en av oss var ju tvugna att passa henne. Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men jag kom iallafall helt sönderskrapad och för sent till min lektion.

Detta var i kanske mars/april 2006 och jag och Nikki var i full gång med att leta sommarhäst, och tjäna pengar så att vi skulle ha råd med det. Vi sålde kakor, hade loppis och allt möjligt förr att kunna göra en dröm möjlig. Jag tror vi tjänade typ 700 kronor eller ngt sånt, det räckte inte särskillt långt.

Det hela slutatde med att vi lånade en ridskolehäst, Roxette. Och en häst till som stod på bete brrevid ridskolan, Marino. Hela sommaren varje dag red vi på de två, varje dag. Vilken dröm!

 Roxette & Marino

Mamma blev helt förälskad i Marino och tyckte att jag skulle fortsätta rida honom även när sommarren var slut och jag höll såklart med. Vi visste inte hur det skulle bli men jag hade iallafall honom på terminens första ridskolelektion, vi hade Marita (min nuvarande tränare) den lektionen för attt vår riktiga ridlärare var och vandrarde i fjällen. Tur var väl det för den lektionen sa Marita "Om inte ni köper honom så gör jag det" och det var väl då Mamma började fundera på köp. Dagen efter ringde mamma till Knut och skulle fråga om jag fick börja hoppträna, men när hon la på hade hon bestämt med honom att vi skulle köpa honom. Jag har aldrig varit lyckligare i hela mitt liv!

Marino stod i Gröstorp första åren vi ägde honom och jag började tävla början av 2007. Bara hoppning då. Sen på min första dressyrtävling (klubbtävling) var mitt mål att få över 150 p. (HAHA) Det lyckades jag inte med i LCn, jag fick 143 p. men till LBn gav jag mig tusan på att jag skulle klara det och fick 169 p. Det räckte till en andraplacering, gissa om jag var lycklig? Det var dessutom klubbmästerskap. Min första klubbhoppning var vallebergaskuttet som Gitte Lindskog anordade varje år på sin gård i klubbens regi. Då blev jag trea i en klass och fyra i en, lycka där med. Sen kom klubbmästerskapet i hoppning med stilhoppning, andraplacering även där. Så under våra första tävlingsmånader rullade det in massa placeringar.

16 september 2007 var vår sista lokala hopptävling. Ponnyallsvenskan div.II. Felfria och superfina rundor, det kunde inte ha fått ett bätttre slut. Nu hoppas vi bara på att dressyravslutningen ska sluta lika bra.

Egentligen är ju Marino Min systers ponny, men eftersom jag ska avsluta min ponnykarriär på New forest SM måste jag ju rida lite nu innan. Så jag tänker skriva varje ridpass fram till SM och varför jag gör olika saker och ting för att få bästa möjliga förutsättningar under SM. Allt jag gör med honom kommer det finnas en mening med och det är därför jag tror att det kan bli instressant att skriva om.

Dessutom finns det kanske något tips från er till mig om hur jag ska ge Marino exakt vad han behöver i ridväg fram till Örebrofärden? Tveka inte, alla tips kan vara användbara.

Ligamo: Han är så himla enkel att longera så det är bara att ställa sig i mitten och stå där tills man är färdig. Till skillnad från Marino som man måste tvinga ut. Ligamos vanligaste problem i longeringen är övergångar från trav-skritt och skritt-halt. Det brukar ta upp till några varv att få honom att fatta för jag vill ju inte hålla på och dra, jag tror faktiskt att man tjänar i längden på att låta det gå några varv innan han stannar, istället för att dra, och sen ösa beröm när han väl gör det. För denna gången tog det under ett varv varje gång, allltså framgång. Ligamo har lättade för att jobba i hög tävlingsform så han hade jag inte lika inspänd för att han skulle få gå lite lång och låg, så istället för att sätta tillbaka nylonbanden i gjorden spännde jag fast karbinhakarna i varandra ovanför nackstycket.




lite charmig bild?



lång och låg.

Ni som läste min förra blogg vet att jag spenderade en vecka av mitt sommarlov hemma hos Birgitta Kjellin, och jag blev precis påmind om att jag faktiskt inte hade berättat om hur det var där. Och eftersom regnet pissar ner här så har jag endå inget bättre för mig. Jag tänker skriva allt dag för dag (det jag kommer ihåg) och sen skriva lite vad jag tyckte.

Dag 1 (måndag)
Kom dit vid 17-tiden ungefär, då var all  mockning och annat slavjobb redan färdigt förståss men Ligamo fick en box och jag mitt rum lite allmän instalering. Det enda som fanns kvar denna dagen var att ta ut de hästar som skulle gå ute under natten (en 4-åring och en 5-åring, Manne & Dolce Dior) och ge de andra hästarna kvällsfoder, ca. 2-3 l betfor vars och ca. 3 kg hö. Resten av den kvällen låg jag, Ebba & Patric och kollade på dansk tv3. Ebba hade varit hos Birgitta en vecka när jag kom och Patric var permanent anställd som beridare, mockare och alllmän medhjälpare.  Jag måste faktiskt erkänna att jag led genom denna dagen, det var riktigt hemskt. Jag sa inte ett ord till ngn och allt var dötrist. Jag var helt säker på att jag inte skulle klara en hel vecka där.

Dag 2 (tisdag)
Jag visste inte hur dags vi skulle gå upp på morgonen för jag hade glömt att fråga  så jag sov jättedåligt denna natten och dessutom kom jag ut i stallet när all mockning var färdig. Ganska pinsam start på första dagen, men Ebba och Patric verkade inte särskilt bekymrade över det för det fanns endå bara två fungerande rullebörar (ja, jag kommer från skåne). Eftersom alla boxar var mockade så hade de ju tagit ut allla hästarna i skrittmaskinen så nu var det dags att ta in dem igen och här kommer mitt andra misstag: jag tog ut en häst från skrittmaskinen utan att stänga grinden och startade maskinen igen. Men som tur var så fanns det bara en häst kvar och Ebba hann stoppa maskinen innan den kom så pass långt att hästen kunde smita ut. När alla hästar stog säkra i sina boxar red vi, jag red Ligamo och det gick ganska mkt åt helvete. Riktigt dåligt gick det faktiskt. Sen när det var färdigt så hade både Ebba och Patric vars en häst till att rida och jag hade inget allls att göra så jag satte mig och tittade i typ 2 sek. sen kom Johan Ifverssen och sa att jag skulle kratta kanterna i ridhuset. Det var enormt höga vallar där och efter 20 min hade jag bara gjort en halv långsida, det var typ då jag bestämde mig för att inte bli hästskötare.

Mitt i den tanken kom Birgitta springande och sa att jag skulle ta på mig hjälm ooch stövlar för jag skulle rida på Manne. Jaha, tänkte jag. Jag visste inte vem manne var så jag skutta iväg och tog på mig stövlarna och min dyngsura hjälm. det visade sig att Manne var en 4-årig vallack som blivit riden på gramaner hela sitt korta liv som ridhäst och var därför minst sagt ganska hopplös i munnen. Huvudet på honom gick upp och ner rätt ofta, men jag är ganska nöjd att ha klarat rida en helt okänd 4-åring i stekande sol utan några större skador, bara blåsor på fingrarna.  Direkt när jag hade suttit av och var svettig som att jag hade duschat satte vi oss i bilden för att åka och äta luch på en resturang. Fräscht! Tur att vi satt på uteserveringen. Klockan var nog 12.30 när vi kom hem och då la vi oss vid den 27gradiga poolen och solade. Det var nog ungefär där mina tankar om hästskötare ändrades. Resten av dagen bestod av att sola och titta på TV. Och för att inte glömma kvällsfodringen. Hästarna blev även fodrade vid lunch- och frukosttid, fast det gjorde Patric. Det var ju första dagen jag var där och jobbade, eller jag vet inte om jag vill kalla det för jobb. Semester är ordet, tankarna jag hade i ridhuset berodde nog främst på att jag hade inte lärt känna de andra och hade verkligen ingen att prata med men även att jag inte hade ätit eller druckit ettt skvatt sen 15tiden dagen innan. Då åt jag en banan och en bulle. Så ett tips från mig: ÄT! det är så himla viktigt att man får i sig mat och vatten när man ska motionera så som man faktiskt gör när man rider och dessutom när det är över 30 grader varmt ute. Man är så himla noga med att hästarna ska hha det bra och att de ska ha tillgång till vattet, vilket förståss är viktigt, men ddet fins ingen mening med att ha en fungerande häst om inte ryttare fungerar som den ska. (missförstå mig inte)

Dag 3 (onsdag)
Denna dagen kom jag faktiskt upp i tid, gick ut samtidigt som de andra minsann. Sen bestod dagen av samma saker som tisadgen. Mocka, ta in och ut från skritten, rida Ligamo sen Manne . Fast när jag red Ligamo denna dagen fick jag hjälp av Patric, det gick jättebra. Alla tips var verkligen behövliga, jag hade inte den blekaste aning om att jag satt och lutade mig frammåt men när han sa det blev jag ganska förvånad över hur jag har kunnat missa det för det kändes så tydligt när jag väl kände efter men ni kan tro att det är allt annat än lätt att göra sig av med sånna ovanor. Denna eftermiddagen låg vi faktiskt inte vid poolen fören vid 17. För först så åkte vi till Väla, ett köpcentrum i Helsingborg där vi åt lunch och kollade rundor lite. Det var jag, Ebba, Patric och Jennifer. Jennifer jobbade också hos Birgitta men inte varje dag. Efter det gick vi och la oss vid poolen. Hela onsdagen var perfekt, riktigt bra var det. Inte en enda tanke på att åka hem, jag ville flytta dit för alltid! Dessutom skaffade jag mig lite bränna. Jag började lära känna människorna, känna mig lite hemma i huset och andra saker som är viktiga för att man ska må bar och kunna trivas börhade faalla på plats.

Dag 4 (torsdag)
Kom ut lite senare än de andra idag men bara några minuter så det gjorde inget, det var Jennifer och Ebba som var ute denna morgonen. Samma sak som de andra dagarna, mocka, ta in och ut från skritten, Rida Ligamo. Men idag red jag inte Manne utan jag red på Mimer, en häst som skule säljas. Jag fick dessutom rida i en av Birgittas Luc Childericsadlar, oh gud så skön den var. Både Mimer och Ligamo gick jättebra. Mimer var superrolig för han kunde jättemkt, seriebyten och sånt roligt fast han var tröghetens uppfinnare, jag har nog aldrig suttit på en segare storhäst faktiskt. sen var torsdagen lika dan som de andra dagarna lunch sen poolen och Tvn. Nu hade jag kommit in i alla rutiner, jag slapp hänga efter Ebba hela tiden, den stackaren fick stå ut med väldigt många dumma frågor från min sida. Skönt för både henne och mig att jaag visste vad jag skulle göra och kunder vara lite självständig

Dag 5 (fredag)
Detta blev tyvärr min sista dag, vi skulle på voltigetävling sen på lördagen. Jag vet inte om jag tänker skriva vad vi gjorde för jag tror att alla kan lista ut det. Det som var extra var att vi städade sadelkammaren och jag smorde ett träns, haha lite färre än vad jag hade tänkt mig. Men det var faktiskt väldigt sorgligt att åka därifrån, jag saknade alla de rutiner jag hade programerat in under bara de få dagarna och saknade människorna som var där. Eftersom alla bodde tillsammans i samma hus och levde tillsammans 24/7 så blev det nästan som en liten familj. Med hundarna, hästarna och människorna. En minnesvärd vecka av min sommar, som jag absolut ska göra om nästa sommar. Jag måste dessutom åka dit snart igen för jag glömde både mina skor och min husnycklar. (fråga mig inte varför jag hade dem med mig)

Det är säkert ngn om vet att jag gjorde ett försök med lifeofpersson.blogg.se, det blev inget med det. Men nu provar jag igen, och denna gången från början en välsorterad hästblogg. Vi får väl se vart det leder och hoppas på det bästa.

Denna gången tänkte jag försöka att involvera läsarna lite mer för att åtmidstone få dem att stanna kvar genom att tex. skriva tips och andra saker som gör att man vill forsätta läsa och känner att det ger ngt för ens egen utbildning av både häst och ryttare. Jag vill med andra ord inte bara visa mina framsteg med mina hästar och mig själv utan hjälpa andra att uppnå de mål man sätter upp.  Så nu hoppas jag på att det ska gå bättre denna gången och önsar alla en bra sommardag sålänge.